Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 november 1854, sida 2

strafl uppbjuda all sin sörmåga, och man gissar lätt, att de öfverträffat sig sjellve. Vid deserten blefvo parodien och hånet drifne till det yttersta. Man drack en skål för familjen Angremont samt för husets välgång, och det var Vulkan, som med blygsam och rörd mine och midt under sina kamraters hånskratt tackade för skålarne. Detta odjur i menniskoskepnad var outtömlig i att uppfinna nya förolämpningar. Efter deserten, då gästerna intagit en hisklig mängd af rom och bränvin, reste han sig upp och sade: — Låt oss nu dricka vårt kaffe ! Derpå gick han bort till en af sina handtlangare och hviskade till honom: — År allt i ordning? — Ja! — Godt! Vänta mig då borta i qvarteret. Med så fasta steg som möjligt gick han upp till fru Angremont. Under de sex timmar hon varit inspärrad i sitt rum, hade hon kunnat följa en del af de scener, som föregingo utanför, och gissa sig till resten. (Forts.)