Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 november 1854, sida 2

Intet sick sparas, och sesten skulle i alla afseenden vara gästerna värdig. Midt under detta hvimmel sick Vulkan en id, som hans hämndgirighet ingaf honom. Sedan han nu var herre på Angremont, var det naturligt, att han satte sig in i sin roll. Några minuter före måltiden, gick han upp i egarens af Angremont rum, öppnade hans skåp, sramdrog hans lådor samt sramletade af hans garderob allt, som var rikast och elegantast — en skjorta med spetsar, värja, galafrack, knäbyxor, silkesstrumpor, diamantspännen, brokadväst. Allt framtogs och proberades, endast skodonen ville ej passa; men en dylik obetydlighet kunde icke genera en man sådan som vulkan. Han åtnöjde sig med silkesstrumporna ensamt. Då han kom ned i denna drägt, uppstod en allmän munterhet bland de negrer han kommenderade. Med hatten under armen och värjan vid sidan, passerade han revy inför dem, under deras jublande bifallsrop; det löjliga blandade sig här med det förfärliga. Det var för öfrigt icke blott för att roa sig sjelf som Vulkan spelade denna roll, det var för att tillfoga huset Angremont en ny kränkning och förnärmelse. Man satte sig till bords: röfvarbandet ute i trädgården och anförarne i slottets matsal. Kockarne hade fått order att vid döds