Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 november 1854, sida 1

15. De nye Herrarne. Fru Angremont hade väl undsluppit mördasredolken, men hon var nu i händerna på en hämndgirig menniska, som kunde tillåta sig allt. Då hon tänkte härpå, beklagade hon nästan att hon blifvit räddad, ty hon kände denne usling, och visste hvilket outsläckligt hat som sjöd i hans hjerta. Han hade räddat henne från döden endast för att taga en ännu grymmare och långsammare hämnd på henne. Allt detta kände hon, men hennes anletsdrag förändrade sig icke; hon var lika lugn och fast som då hon var omgifven af sina trofasta slafvar. I stället för att som ett offer afvakta sin dom, utmanade hon sjelf sitt öde. — Nåväl, Vulkan! sade hon i stolt och föraktlig ton; hvad har du att befalla mig ? Negern kände sig förvirrad öfver denna fråga, och svarade, i det han sökte dölja sin förlägenhet: — Det skall ni få sel I detsamma gaf han sitt folk tecken att de skulle göra plats för honom. Detta var icke någon lätt sak, ty nyfikenheten hade lockat