Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 november 1854, sida 1

som möjligt. Fru Angremont var lugn och undergifven som en martyr; blodet flöt redan utefter golfvet, då en man våldsamt banade sig väg genom hopen. Vid fackelskenet sågo nu plantagets innevånare, med hvem de hade att göra. Det fanns ej en enda, som icke kände detta gräsliga ansigte. — Vulkan! utropade de alla. — Ja, Vulkan ! upprepade han, i det han med vilda och roflystna blickar betraktade dem. Han gick raskt fram till sin förra herrskarinna, som hotades från alla håll, i det han kullkastade allt, som var honom i vägen, och ropade med en röst, som genljöd i hela hvalfvet: — Håll! Denna qvinna tillhör mig! — Nå, frun? sade Vulkan till henne. Hade jag så orätt, då jag sade åt massa, att han skulle komma att ångra det?