Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 oktober 1854, sida 3

hade hoppats att få skrida ända till plundring utan att finna motstånd. Så snart de derför sågo ett par af sina kamrater falla, fattades de af en smittande förskräckelse, och med undantag af några bland anförarne fiydde de alla i åtskilliga riktningar. En allmän oordning uppstod, och ett ögonblick kunde man i slottet tro att spelet var vunnet; platsen var rensad från fiender, och på de vilda skränen följde nu den djupaste tystnad. Men det fanns dock en, som ej flytt och som gjorde allt för att återföra sina kamrater. Det var en stor, groslemmad neger med en fjeder på hatten, till tecken att han var anföraren. Han fanns öfverallt, grälade på de rådde, strassade de slyende och fick slutligen bandet åter samladt. Ester en half timmas uppehåll börjades ansallet ånyo, men på ett fruktansvärdare och eftertryckligare sätt. Belagrarne buro sig nu försigtigare åt; de utsatte sig icke för elden från fönstren, utan koncentrerade hela sin styrka på en punkt, der denna eld ej kunde nå dem. I stället för att utan ordning anfalla på olika punkter, rättade de sig nu efter sina ledares kommando, och i stället att förspilla sina krafter på skrål och skrik, iakttogo de nu den djupaste tystnad. Alla facklor släcktes, på det att man från slottet icke skulle kunna sigta efter dem; mörker rådde öfverallt, och man kunde knappt