Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 oktober 1854, sida 3

— Man stalll omkring på torgen! Styckegods. Franklinska Nordpols-ExXpedittonen. Den i går uti utrikes afdeningen omnämnda berättel, se, som d:r Rae afgifvit till engelska amiralitetet, angående de upptäckta spåren af den Franklinska expeditionen, är hufvudsakligen af följande innehåll: D:r Rae påträffade i våras, vid undersökningen af Boothias vestra kust (detta, och icke Franklins uppsökande, var egentliga ändamålet med hans resa), i Pellybugten en hop Eskimoer, af hvilka han erfor, att våren 1850 några Eskimoer, hvilka vid norra kusten af King Williams land voro sysselsatta med skälhundsjagt, sett en afdelning bvita män, ungefär 40 personer, hvilka tågade i sydlig riktning öfver isen och drogo med sig en båt. Ingen af dem talade Eskimospråkat, emellertid läto de infödingarne förstå, att deras fartyg, ett eller flera, blifvit sönderkrossade af isen, och att de nu sökte ett ställe, der de kunde jaga vildt. Med undantag af en officer, voro de alla mycket utmagrade och ledo förmodligen brist på litsmedel, eftersom de köpte en skäl af Eskimoerne. Senare vid samma årstid, men före isens uppbrott, hade Eskimoerne funnit liken af några och 30 personer på sasta landet och 5 andra på en i grannskapet belägen ö, ungefär en god dagsresa ifrån en stor flod, som ej kan vara någon annan, än den af Back upptäckta Stora Fisk-floden, då beskrifningen på densamma fullkomligt öfverensstämmer med den af Sir George Back. Några af liken, förmodligen efter de först aslidne, voro besrafne, andra lågo i ett eller flera tält, andra åter under båten, som var omstjelpt, för att erhålla skydd, och slutligen flera kringströdda här och der. Af de på ön funne, har förmodligen en varit en officer, emedan han hade ett teleskop fästadt i en rem öfver axeln och en dubbelbössa bredvid sig. Af den stympade beskaffenheten hos flera af dessa lik, samt af det i kitteln funna innehållet är klart, att de sist lefvande sökt uppehålla sitt lif med sina kamraters kött. Det tycks som om ett rikligt förråd af krut, kulor och hagel blifvit funnet af Eskimoerne, hvilka sönderstyckat alla andra saker, såsom ur, kompasser, teleskoper och gevär, samt äfven medtogo silfver-gafflar och skedar. D:r Rae har af dessa artiklar köpt; hvad han kunde komma öfver. För öfrigt hade ingen af de Eskimoer, med hvilka han talade, sjelf sett de hvite männen, lika litet som det ställe, der deras lik blifvit påträffade; sina underrättelser hade de af andra stamförvandter, hvilka uppgåfvos såsom ögonvittnen. Uti förteckningen öfver de af d:r Rae funna articklarna ser man flera silfver-pjeser, på hvilka bokstäfver äro graverade, hvilket sätter utom allt tvifvel, att de tillhört ett antal officerare af den Franklinska expeditionen. Man finner deribland namnteckningarna af Sir John Franklin, hans underbefälhafvare, kapiten Crozier, tre af läkarne på Erebus och Terror samt en af Mastern på Terror. På en liten silfvertallrik är dessutom Sir John Franklins hela namn ingraveradt. D:r Rae är af den tanken, att ingen våldsamhet från Eskimoernes sida blifvit utöfvad emot medlemmarne af den Franklinska expeditionen, utan att de dukat under för hungern och den utomordentligt stränga köldem Några af de påträffade stympade liken voro afklädda, andra höljda i dubbla, ja, tredubbla kläder. De af d:r Rae inköpta sakerna buros af Eskimoerne såsom prydnader. Ett stort antal böcker, hvilka funnits vid liken, hade, såsom onyttiga, blisvit bortkastade af Eskimoerne. Att dömma af ställets belägenhet, der liken påträffats, måste Sir James Ross och löjtnant Bellot vid den tid, då katastrofen inträffade, befunnit sig blott några få mil derifrån. Den bebjertade drängen. En dräng, som kört till Köpenhamn med ett stort lass, fick af hökaren, till hvilken ban fört varor, betalning för dessa och en del andra penningar, som stodo på rest sedan gammalt, så att hela summan belopp sig till icke mindre än tolfhundra riksdaler. En misstänkt person, som tillfälligtvis fått veta detta, beslöt att frånröfva drängen denna stora penningesumma, och han utförde detta på följande sätt: Han lemnade staden kort före drängen. Då denne nu kom åkande, bad han honom få sitta upp och åka med till Ringsted, emot betalning af en riksdaler. Härtill svarade drängen: har du svaga ben, så kan du gerna åka med, men din riksdaler kan du väl sjelf behöfva. Främlingen tackade och satte sig upp. Han var en pratsam ture, som under hela vägen underhöll drängen med hvarjehanda. Bland annat sade han också: den hunden, du bar der, ser mig icke ut att duga till mycket. — ÅJ0o, det är säkert, svarade drängen, den är mig så god som en kamrat; den tager sin man som ingenting. — Såå? Hvem skulle kunna tro det? sade den främmande och blef något tyst. Y ramåt morgonen föreslog han drängen att de skulle stiga af och gå ett stycke, för att värma fötterna. Allt eftersom de närmade sig skogen, höll han sig nägot efter, och då han tyckte, att stället här i dagbräckningen var beqvämt till utförande af hans föresats, framtager han en pistol och skjuter hunden till döds på stället, så att den tumlade ned af vagnen.. Bestört af skottet vänder drängen sig om, men får icke en gång tid att fråga den främmande, hvad som går åt honom, förrän denne framdrager en ny pistol och ropar: nu äro de tolfhundra riksdalerna mina. hade hoppats att få skrida ända till plundring utan aff finna matctånd 02 2— L