kyssarne i Tyskland. (Efter Saint-Rens Taillandier.) (Forts. sr. N:o 252.) Detta är blott enskildta fakta, torde man säga; men de äro tillika förskräckliga varningar, och deras verkningar skulle icke länge låta vänta på sig. Ryssarne vänjde sig vid att betrakta sig som de tyska staternas öfverherrar och skyndade att erkänna den nya makt, som skulle bryta det gamla Tysklands enhet; låt den oundvikliga fiendskapen mellan Preussen och Österrike utbryta, och Rysslands plats midt i det heliga romerska riket, Europas medelpunkt, är förut betecknad. Det var isynnerhet trenne krig, sjuåriga kriget, polska kriget och bayerska successionskriget, som vida öfver förväntan gåfvo Elisabeth och Catharina det otåligt väntade tillsallet att inblanda sig i Tysklands affärer. Från 1756 till 1761 drog Maria Theresia Ryssarne in i norra Tyskland, för att hålla Fredrik i schack, På ena sidan stodo Fredrik den andre och England, på den andra Maria Theresia med Fransmännen och Ryssarne; men ingen af dem, med undantag möjligen af Fredrik, syntes bemärka hvilken roll Ryssarne spelade i dessa stridigheter. Österrike hade blott för ändamål att stäsja Preussens eröfringsplaner och återtaga Schlesien; England sträfvade blott att tillintetgöra Frankrikes sjömakt; Frankrike hade tvenne fiender, England och Preussen, och en allierad, Österrike. Hvad beträffar Ryssarne, så anade hvarken Engelsmännen, som kämpade emot dem, eller Österrikarne och Fransmännen, som följde samma fana, hvilket intresse de förstnämnde hade i kriget, eller hvilken egendomlig roll de spelade deri. Det är bekant med hvilket förakt Ludvig den 15:des hof behandlade det halft barbariska ryska riket; den engelska aristokratien, som slogs om herraväldet på hafvet, bekymrade sig lika litet om Rysslands förhållande till Tyskland. Det är likväl på denna tid, som dess hemliga ärelystna planer afslöjas. Under loppet af de första fem krigsåren uppstod hos Ryssland iden att dela Schlesien med Preussen och bemäktiga sig Ost-Preussen. OÖOfverallt, såväl i städerna som på landet, behandlades befolkningen i denna provins med den största mildhet af de ryska generalerna. Ehuru segervinnare, fordrade dessa inga krigskontributioner, utan endast att man skulle hylla den mäktiga czarinnans representanter. I Königsberg svajade fanan med dubbelörnen under flera veckor från domkyrkotornet. Om Fredrik den Store icke funnits, är det svårt att säga, huru det kunnat komma att gå med den nya monarkien. Men tjenade Fredrik alltid så verksamt Tysklands sak mot Ryssland? Den dag, då Katharina den andra jemte Preussen och Österrike undertecknade Polens delning, gjorde hon en moralisk eröfring, som var af långt större vigt för henne, än det stycke land hon vunnit; bundne vid Ryssland genom deras medbrottslighet, voro Hohenzollrarne och Habsburgarne icke längre sina egna herrar. Detta var en så omätlig fördel för Ryssland, att den allmänna meningen i Europa gaf Katharina den andra skulden. Hvilket diplomatiskt konststycke att fjettra begge de tyska stormakterna genom den gemensamt begångna förbrytelsen! Katharina den andra hade vunnit stora segrar öfver Turkarne, säga alla de preussiska historieskrifvarne; för att hindra henne från att fortsätta sina eröfringar, måste man antaga hennes vilkor, och den utaf henne föreslagna delningen af Polen var det enda medlet att förebygga ett europeiskt krig. Alla dessa historiens och diplomatiens lögner äro nu afslöjade. Riktigt nog säger Schlosser i ÅAdertonde århundradets historia, att det är likgiltigt att veta, hvilken af de trenne souveränerna som först fattade iden till Polens delning, men det är tvertom af vigt att se klart i denna punkt, och en förträfflig skrift af Alexis de Saint-Priest har skingrat hvarje tvifvel. Det var Fredrik den Store, (Voltaire hade gissat detta, då han med en lättsinnighet, som kommer oss att rodna, lyckönskade konungen i anledning häraf) som först fattade idn till den gamla republikens upplösning, och han framryckte mot sitt mål med en exempellös förställning. Säkert är, att Katharina den andra då icke tänkte på att utvidga sina gränser åt det hållet; viss på att beherrska Polen, önskade hon fortsätta sina eröfringar i Turkiet. Vi kunna dock ej instämma med de tyska historieskrifvarne deri, att Polens undergång var en smärtsam nödvändighet; att man af tvenne onda ting måste välja det minsta; att Polen måste gå under,