Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 oktober 1854, sida 1

ternas uppgifter c om svenska kabinettets politik, och ändamålet, för hvilket det nu ifrågavarande kreditivanslaget blifvit begärdt. Af författarens ton och säkerheten hvarmed han uppträder föranledes man till den föreställning att artikeln kommer från en kompetent kålla, och att man kan lita på bekännelsen. Aftonbladet sätter i fråga säger författaren, huruvida ens hemliga utskottets ledamöter fått förtroende af regeringens politiska planer. Men är icke ett sädant förtroende redan gifvet både dem och ständerna och hela svenska folket genom den af alla (? ? ?) gillade neutralitetssörklaringen? Och hvilken annan politisk plan kan regeringen då nu hafva att förtro dem, än den hon såsom följd af denna förklaring från början haft och bordt hafva, nemligen den att så långt möjligt är försvara denna neutralitet? Ty försvaras måste den vål, om den ansalles, så vida den icke skall af hela Europa och af de krigförande makterna anses för ett gyckleri. Det vore icke möjligt att mera naift erkänna eller mera öppet förkunna, att det är regeringens fasta föresats att med vapen i hand upprätthålla och försvara sin neutralitet emot vestmakterna, i fall dessa skulle göra försök att tvinga henne att afstå derifrån och förena sig med dem, samt att det är för detta ändamål som det nya anslaget begärts; hvaraf då också lätt förklaras ifvern att få detta anslag anvisadt uppå det mindre kreditivet. En användning utaf stora kreditivet för ett sådant ändamål skulle göra ständernas sammankallande nödvändigt och derigenom genast i ögonblicket kasta hela planen öfverända. En förening emellan Sverge och vestmakterna, hvarigenom dessa först skulle blifva satta i tillfälle att med riktig kraft och framgång operera i Östersjön emot Ryssland, hvars Östersjöprovinser med sin finska, tyska och polska befolkning utgöra ryska maktens Achilles-häl — en sådan förening vore till den grad vådlig för Ryssland, att Petersburgska kabinettet omojligen kan vilja att Sverge skulle afvika från sin neutralitet, likasom det under nuvarande omständigheter också icke har förmåga att i det hänseendet utöfva något tvång. Att tilltro Ryssland i närvarande ögonblick fientliga planer emot Sverge, hvarigenom detta ordentligen skulle tvingas att kasta sig på vestmakternas sida, är detsamma som att påstå, att Rysslands statsmän alldeles förlorat förståndet och förtjena att flyttas på dårhuset. Nej! Endast ifrån vestmakternas sida kan neutraliteten möjligen blifva hotad, endast emot dem kan det blifva fråga att använda vapenstyrka, för att försvara och upprätthålla densamma. Svenska nationen är verkligen den väl underrättade författaren i Svenska Tidningen tack skyldig för den uppriktighet, hvarmed han låtit henne allt detta förstå. Men en invändning häremot kan lätt företes, den insändaren också ofta hört göras. Man invänder nemligen, att Sverge icke förmår emot vestmakterna försvara sin neutralitet, om dessa verkligen på allvar vilja tvinga oss att gå på deras sida, att de för det ändamålet endast behöfva blokera våra hamnar, att de latteligen kunna intaga Gottland. o. s. v. Betraktas Sverge isoleradt, så är denna invändning visserligen ganska riktig. Men helt annat blifver förhållandet om preussiska kabinettet lyckas i sin plan att så tyska förbundsstaterna på sin sida samt ledningen och befälet öfver deras förenade stridskrafter. Preussen blir då i tillfälle att skydda skandinaviska rikenas neutralitet. I spetsen för sina egna och tyska förbundsstaternas härar bildar Preussen då en så fruktansvärd militärmakt, att England och isynnerhet Österrike och Frankrike säkerligen noga betänka sig, förrän de genom några krigiska demonstrationer emot de skandinaviska rikena skaffa sig en så mäktig fiende på halsen. Kriget ensamt emot Ryssland har redan kostat Frankrike emellan 300 och 400 millioner francs. Ett krig tillika emot Preussen och det förenade Tyskland skulle minst kosta dubbelt denna summa, och med uttömda finanser eller tillgångar besinnar man sig, innan man kastar sig i dylika äfventyr. Uti preussiska kabinettets politik ligger således stödjepunkten för svenska regeringens neutralitet. På framgången af Preussens vidtutseende plan att genom en politisk koalition af de tyska och skandinaviska staterna rädda Ryssland undan en alltför stor förödmjukelse och upprätthålla stödet för den allmänna reaktionen i Europa, beror enda möjligheten för svenska regeringen att emot vestmakterna blifva i stånd att försvara sin neutralitet.