Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 oktober 1854, sida 1

fortsätta samtalet, märkte hon likväl tydligt, att hennes matmors tålamod var uttömdt, och alt hon måste tänka på att aflägsna sig. Innan hon beslöt sig härtill, afsköt hon ännu, liksom Partherne, sin sista pil. — Frun ...! sade Rodogune hviskande och med hemlighetsfull mine. — Det är nog, din li!la fjolla, du har nu i hela fjorton dagar fyllt mina öron med dina historier, och jag har sagt dig att du skall låta mig vara i fred. — Jag ämnade blott säga ett enda ord, som angår er mycket mer än mig; men om ni blir för ledsen på mig... tillade hon en smula stött. — Nå så fram med det då, eftersom du nödvändigt vill, sade den unga qvinnan. — Nej, hvarför det? Frun vill ju icke höra det. — Jo visst. Skynda dig, narraktiga flicka! — Jag är rädd att sätta fruns tålamod på prof. ..en sådan pratmakerska som jag! — Men så skynda dig då! Jag skall kanhända be dig fortsätta. — Ja, om frun nödvändigt så vill... Hvad jag ville säga, var, att då jag gick förbi karlen, darrande som ett asplöf, hörde jag honom plötsligt ropa mig vid namn. Mamsell Rodo