Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 oktober 1854, sida 1

— ——— underkastadt, ri hvilkendera bägskälen(Rysslands eller vestmakternas) regeringen vill lägga svärdet, hvem kan då veta mera om den innersta tanken och bvilkendera vågskålen är den af henne gynnade? Men fastän regeringen uti den fråga, som nu håller alla svenska sinnen oroligt spända, vägrar äfven den minsta upplysning om sin politik och äskar ett fullkomligen blindt förtroendevotum, äro derföre folkets representanter i saknad af all ledning för omdömet och för bestämmande af sitt votum? Kan det påstås att för den riksdagsman, som verkligen velat samvetsgrannt göra sig reda för den politiska ställningen, alla käller till ljus varit stängda, blott för det att svenska regeringen bjudit till att knyta en bindel för hans ögon? Insändaren tror det ingalunda. Fremmande regeringar, och isynnerhet fyra af stormakterna, Österrike och Preussen, England och Frankrike, hafva under årets lopp ända intill de sista veckorna i ordets egentliga bemärkelse täflat och snart sagdt lupit i kapp om, att för samtliga Europas nationer skyndsamt offentliggöra och genom tidningarne sprida alla notvexlingar af vigt ochisnart sagdt hvarenda depesch. Tryggt kan det påstås, att verldens annaler aldrig hittills lemnat exempel af en sådan offentlighet inom diplomatiens områden. Och dessa massor af ljus skulle ej varit tillräckliga att stadga ett omdöme hos hvar och en representant, som aldrig så litet gjort sig besvär alt derifrån tillegna sig tillgänglig insigt! Insändaren lemnar i sitt värde de upplysningar, som blifvit hemliga utskottet meddelade, dem han naturligtvis icke känner och sannerligen icke heller är nyfiken att känna; men oförgripligen vågar han tro, att de diplomatiska upplysningar och handlingar, som i sådan mängd och med den största liberalitet blifvit framlagda uti London, Paris, Wien, Berlin och Frankfurt dermed kunna fullt täfla i vigt och betydelse. Det glifves för Europas stater i närvarande tidpunkt icke någon enstaka, isolerad politik; och för Sverige, med dess geografiska läge, är allraminst en sådan isoleringspolitik möjlig. Ett undantag från denna regel bilda blott de länder, som äro alldeles aflägse ifrån teatern, hvarest det verldshistoriska dramat uppföres, såsom Portugal m. m. Erfarenheten har ock till fullo bekräftat och åskådliggjort denna sanning. Då svenska kabinettet för nära ett år sedan afgaf den bekanta neutralitetsförklaringen, var denna ingenting mindre än ett uttryck af en isolerad politik. Först och främst var den afhandlad i förening med danska kabinettet, med hvars både inre och yttre politik svenska regeringon röjt ett så undransvärdt syskontycke under hela årets lopp. Men hvad som är vida vigtigare och mer betydande: neutraliteten öfverensstämde äfven med de tvenne tyska stormakternas och tyska förbundets dårarande ställning, och hade uti dessa staters ännu då eniga politik ett så imposant och maktigt stöd, att vestmakterna, hvad de inom sig än måtte tänka öfver svenska och danska neutraliteten eller de tvenne makters som hafva nyckeln till Östersjön i sina händer, icke kunde undgå att erkänna den, likasom de måste respektera Preussens och Österrikes. Kortligen: neutraliteten var då uttrycket af en för de tyska stormakterna och för Sverige och Danmark, likasom för de mindre tyska staterna gemensam politisk kombination. Sedan den tidpunkten har, under det år som förflutit, icke allenast kriget erhållit en ofantlig utvigdning i dimensioner, utan äfven inbördes förhallandet mellan de makter, som 1853 voro eniga medlemmar af den nyss omförmälda kombinationen, undergått en icke mindre väsendtlig utan kanske ändå större och till sina följder än mera betydelsefull förändring. Under denna Europas förändrade politiska ställning kan svenska kabinettet lika lilet tänka på att utföra en isolerad politik. En sådan politik är lika omöjlig i slutet af 1854 och under år 1855, som den var vid 1853 års utgång. Emellan de tvenne tyska stormakterna, som förlidne år voro eniga ledare och beskyddare af neutralitetspolitiken, har nu nppenbar söndring inträdt, och om svärdet icke ännu är draget dem emellan, så föras sajderna åtminstone Så mycket bittrare med pennan. Österrikiska kabinettet har öppet trädt på vestmakternas sida. Financielt tvång, om ej annat, nödgar det till deltagande i kriget, och Ryssland synes sjelf icke längre göra sig några illusioner, utan väntar det. Hvad som ännu återhåller och fördröjer Österrikes aktiva uppträdande, synes endast vara afvaktan på förbundsdagens beslut. A andra sidan har preussiska kabinetnn nt nn —