Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 oktober 1854, sida 1

— —— — har annu i behåll det tal, som Ivans sändebud höll till kejsaren och i hvilket man redan finner den smilande ton, som sedan denna tid utmärkt den ryska diplomatien. Ryska sändebudet Gregorius är outtömlig i loftal öfver den tyska redligheten, uppriktigheten och troheten, och i skildringrar af den innerliga kärlek, som Moskoviterna fattat för Tyskarne. På hvad kan man väl hårutinnan undra? Czaren vet mycket väl, att Ryssarne och Tyskarne hafvaen och samma härkomst, Ryssarne bebo ännu det land, der de båda folkslagen lefde för sekler tillbaka; om detta slägtskap hafva vi förvarat de dyrbaraste minnen, och härmed står i förbindelse den omständigheten, att så många städer, slott floder, berg och skogar i Ryssland ännu hafva tyska namn. Hvad tyckes om denna historiska theori? Vi äro bröder, säga Ryssarne, srån 16:de seklet till Luthers och Wallensteins söner, och dessa bröder skola antingen i godo eller ondo inblanda sig i den gemensamma familjens dyrbaraste intressen. Den ryska historien i 17:de århundradet är upptagen af inre omhvälsningar, usurpationer, dynastiförändringar samt långvariga krig med Tartarerna och isynnerhet med Polackarna, hvilka segerrikt inträngde i Moskwa och sånär hade underkastat sig hela riket; men i början af 18:de århundradet, sedan czar Alexis och dennes son Peter den Store ånyo befästat den vacklande staten, återupptogs och följdes hårdnackadt Iwan den förskräckliges broderliga politik. År 1701 skyndade Peter den Store att erkänna det nyss upprättade konungariket Preussen; detta steg förklarade sedermera statsmannen Bestuschef, som var af tysk härkomst, för ett stort fel och han förebrådde Elisabeth, hvars minister han var, att hon ett enda ögonblick visat sig gynsamt stämd för Fredrik den Store och gillat dennes eröfringar i Schlesien; men B. förstod ej den sanna ryska politiken. Det låg i czarernas intresse, att norra Tyskland alltmer skiljde sig från södra; fiendskapen mellan Preussen och Österrike måste således vara dem välkommen. Snart skulle den moskovitiska invasionen i Tyskland försiggå under allehanda former. År 1710 förmälde Peter den Store sin niece Anna Ivanovana med hertigen af Kurland, hvilket rent tyska hertigdöme derigenom faktiskt kom under czarernas herravälde, tilldess det slutligen blef en rysk provins. Året derpå förmälde han sin son Alexis med en prinsessa af Wolfenbättel, och fick derigenom en förevändning att besöka Tyskland. Han anlände till Dresden och Carlsbad, såg Leibnitz i Torgau, och likasom kejsar Nikolaus sände den österrikiska armens generaler i ltalien vitsord om sin belåtenhet, öfverhopade han den store filosofen med titlar och gaf honom en årlig pension på 1000 rubel. Skandinaverna hotade norra Tyskland, straxt sände Peter den Store en här till Pommern under Galitzins, Repnins och Bauers besal, och nödsakad att snart återvända till Ryssland, qvarlemnade han sin son Alexis och sin gunstling Menzikosl såsom sina representanter i Tyskland. I alla kuststaderna, Danzig, Riga med flera andra utskrefvos krigskontributioner; Peter den Store visste att han ej behöfde frukta för den kejserliga administrationens vaksamhet, han bestämde derför sjelf priset för sina tjenster. Ar 1712 erbjöd han sig att understödja kejsaren med 30,000 man mot Ludvig den 14:de, om Carl den 6:te såsom ersättning ville göra honom till medlem af det tyska riket. Lyckligtvis förkastades czarens anbud; ögonblicket var ännu icke kommet för czarerna att taga omedelbar del i de tyska rikenas inre stridigheter, Peter åtnöjdes med att åstadkomma förvirring i förhållendena i norra Tyskland, för att vänja detsamma vid sina trupper. I de förvirrade krigen mellan Svenskarne, Danskarne, Preussarne och Sachsarne voro Ryssarne de ende, hvilka kampade för