Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 oktober 1854, sida 3

inlösen erbjudet. ee Styckegods. Kongtnärs-hörgfård. Ur ett, redaktionen af ,La France Musicale tillhandakommet bref frår Antwerpen, dateradt den 12 September 1854, meddela vi följande: Det uppträde som gårdagsafton tilldrog sig på vår theater är af alltför egen beskaffenhet att jag icke derom skulle gifva er någon underrättelse Carmen, vår bariton, är högst ömtålig om sin egen personlighet; ett hyssjande i salongen för att motverka ofta öfverdrifna applaudissementer, kommer hans dåliga lynne att jäsa öfver, hvilket ock nyligen inträffade, och som måhända kan medföra obehagliga följder icke endast för honom sjelf, utan äfven för den theater, hvars personal han tillhört. Se här händelsen: Mlad. Carmen hade nyss slutat arian i Noces de Jeanette, komisk operett af Victor Nasss. då några hyssjningar för att moderera applauderna, läto höra sig i salongen. M. Carmen, som befann sig i kulissen, der han ifrigt applauderade, bemärkte af flera bland spektatörerna, hvilka ropade: Gå ur kulissen! På denna uttryckliga befallning svarade M. Carmen med högljudd och utmanande röst: Åh, det är det vi skola se! Nå? .. Det behöfdes icke mera, som ni kan föreställa er, för att uppreta hela den i salongen befintliga publiken, hvilken, af en tillfällighet för qvällen var mangrannt samlad. Ropen: Ut på dörren! — polis! — låt Ridån gå ner! — hördes med en styrka, som började blifva hotande, då Regissören framträdde på scenen. Han sökte genast urskulda M. Carmens oförklarliga beteende, sägande, att M. Carmen var högst ledsen öfver det som händt, att han ångrade detsamma, och att han bad publiken om förlåtelse. Men publiken, som icke fann sig nöjd med ett sådant sätt att anhålla om ursäkt, fordrade ovillkorligen att M. Carmen sjelf skulle framföra sin bön om förlåtelse. Nu började regissörens ställning att blifva kinkig, ty väl kännande M. Carmens snarstickna lynne, förutsåg han omöjligheten att bringa honom derhän att villfara publikens begäran. Fruktlöst försökte han öfvertala den i raseri försatte artisten, och han återkom snart för att ge tillkänna det M. Carmen icke var i ett presentabelt skick, men att han bad publiken vänta tills följande pjes le Måitre de Chapelle skulle taga sin början, då han (M. Carmen) skulle göra sin pligt. Slutet på Les Noces de Jeanette försiggick i allt lugn, och man väntade. Andtligen gick ridån opp, och M. Carmen visade sig på scenen; men som han icke syntes brådska med att anhålla om ursäkt, läto ropen höra sig på nytt: Bed om förlåtelse! — Ut på dörren! — Polis hit! — etc.; det blef ett förskräckligt oväsende. Under detta tumult, deri M. Carmen spelade hjelten, ville han lemna scenen, men motad på ena sidan af sin hustru, och på den andra af direktören M. Lemaire, blef honom reträtten så till sägandes omöjlig. Störtande sig i detta ögonblick mot rampen, skrek han med hela styrkan af sin röst: Jag anbåller om förlåtelse hos dem som applauderade, men icke hos dem som hvisslade! Detta oförskämda yttrande, upprepadt 2 a 3 gånger, blef emottaget med gälla hvisslingar och ett larm, omöjligt att beskrifva. Ridans nedfällande medförde ett ögonblicks lugn i sinnena. Polis hade emedlertid kommit tillstädes, och regissören framträdde för tredje gången sor att tillkännagifva det representat ionenmåste, på vederbörande auktoriteters tillsägelse, tills vidare inställas. Publiken lemnade salongen, under ett hotande sorl och med ett högt uttalande, att M. Carmen icke mera skulle tillåtas uppträda, äfven om han gjorde afbön. Det är på denna punkt sakerna nu stå, och jag har all anledning att frukta det denna händelse kommer att hafva theaterns omedelbara stängande till följd; ty, utom M. och Mad. Carmen, hvilka man antagligen numera kan anse såsom icke tillhörande skådespelaresällskapet, äro de öfriga artisterna föga uppburna af publiken. (Tidn. s. Musik.)