Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 oktober 1854, sida 1

vervåxta med ogräs. Ölverallt såg man spår af den förstörelse och försummelse, som förråder brist på penningetillgångar, samt högt och ljudeligt vittna, att det gått baklänges för egaren. Det var under den sista ättlingen af familjen Angremont, som det på så sätt gått baklanges, och detta tillfölje af omständigheter, som han hvarken kunnat förekomma eller öfvervinna. Vid hans fars död hade familjens förmögenhet nått sin höjdpunkt: vid denna tid egde huset Angremont en landsträcka, som på den ena sidan nådde till S:t Rose, på den andra till Lamentin. — Klokare än så många andra plantage-egare, hade denna familj aldrig lemnat sin boning eller minskat sin förmögenhet genom att göra figur i Paris; de före: drogo att qvarblifva på den plats, der de voro födda samt att söka ständigt nya inkomstkällor genom att förbättra sitt åkerbruk och förädla sin industri. Efter dessa principer hade familjen handlat i öfver ett hundrade år; och såframt icke oförutsedda händelser inträffat, skulle den sista ättlingen af denna stam heller icke hafva handlat annorlunda. Den omständigheten, att familjen alltid qvarstannat hemma, hade tillika medfört den fördel, att den aldrig skiljde sig vid de slafvar den en gång egt Derför åtnjöto också slaf