Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 oktober 1854, sida 1

MCCCCCCTCTCAQA. — gingo från Girselaul i Maj 1842. Schamyl gaf Tschetschenzerna order att icke asiossa ett skott så lange kolonnen var på marchen: man lat den obehindradt fördjupa sig i de täta skogarne och trånga bergpassen, som sinnas i Dargos omgifningar; derpå blef den omringad från alla båll och nästan tillintetgjord. Detta Ryssarnes nederlag vid Dargog är ett af de sruktansvardaste som de lidit i Kaukasus. I Girselaul väntade man härens återkomst och hade redan gjort många förberedelser för att festligt emottaga segervinnarne; det var en ömklig anblick att se dessa trupper ankomma med så många tomma led. Krigsministern, furst Tchernichefl, var vid denna tid i Kaukasus och befann sig just i Girselaul; han var vittne till denna sorgliga syn; han kunde höra qvinnornas och barnens skrik, officerarnes klagomål, soldaternas knot. Dylika företag måste rättfärdigas medelst ett lyckligt resultat; några veckor derpå mistade general Grabbe öfverkommandot. Medan Schamyls anseende sålunda tillvexte i Daghestan, försökte Tscherkesserna vid svarta hafvet, uppmuntrade af ryktet om hans segrar, äfven ett par angrepp på Ryssarne. Redan före Schamyls resa till Tscherkessien, inemot år 1836, hade några resningar egt rum. Tscherkesserna, som icke längre hade den lysande och oförskräckte general Sass, Kaukasus Lamoricigre, emot sig, genombröto mer än en gång den försvarslinie, som var anförtrodd åt Kosackernas bevakning. General Sass, som plötsligt blifvit återkallad likasom Vermolofl, efterföljdes af general Wiljaminoff, som ville förskräcka Tscherkesserna med orddigra proklamationer och poetiskt skryt. Wagner anför en af dessa skrytsamma skrifvelser, som daterar sig från 1837. Ryssland, skref generalen, ,har eröfrat Frankrike, det har dödat detta lands söner och bortfört dess döttrar i fångenskap. Hvad England beträffar, hur skulle det kunna komma Tscherkesserna till hjelp? Det är från Ryssland, som det erhåller sitt dagliga bröd. Kort sagdt, endast tvenne makter finnas: Gud i himlen och czaren på jorden, och om himlahvalfvet störtade samman, skulle Ryssland vara starkt nog att uppehålla det på sina millioner bajonetter. Tscherkesserna roade sig mycket åt dessa narraktiga dumheter, och de nattliga anfallen förnyades på mer än en punkt. År 1840 föllo 4 fästningar i Tscherkessernas våld, hvilka åtnöjde sig med att utplundra dem. Efter Schamyls seger vid Dargo år 1843 greps åter till vapen, men några segrar, hvilka Ryssarne vunno öfver dem, tvingade snart Tscherkesserna till den passiva fiendtlighetsroll, hvilken vi beskrifvit. General Grabbes nederlag vid Dargo gaf icke blott anledning till att han föll i onåd; det medförde äfven general-guvernörens afsättning. Det defensiva ockupations-systemet blef det förherrskande i Petersburg. General Golovin efterföljdes af general Neidhardt, en tysk officer, som mera utmärkte sig genom sin administrativa duglighet än sina militäriska talanger, och kommandot öfver trupperna, som blifvit general Grabbe fråntaget, lemnades åt general Gurko. I enlighet med krigsministerns instruktioner skulle man befästa sig på alla de punkter, dem man innehade, och för lång tid uppgifva de äfventyrliga tågen; några års fred var nödvändig, för att återgifva armåen dess moraliska mod. Schamyls djerfhettvang Ryssland att bestämma sig annorlunda. Slutet af år 1843 är en af de mest blodiga perioderna i Kaukasus historia. I September månad öfversvämmade profeten Avarernas land, hvilkas höfdingar, såsom vi förut anmärkt, voro czarens allierade. Han inneslöt den ryska garnisonen, bortledde vattnet från fästningen och tvang den att gilva sig. En hataljon, som sändes den till hjelp, nedsablades to