talt. Då skyndade general Kluke von Klukenau med en betydlig styrka mot Schamyl i Avarien. Schamyl slog honom, förföljde honom, tvang honom att kasta sig in i fästningen Schunsak, och syntes nära att intaga denna plats, då general Dolgorucky, som ankom med ett öfverlägset antal trupper, befriade garnisonen efter flera strider, hvarunder segern länge var oafgjord och blef dyrköpt. Schamyl återvände, härjade Avarien, medförde alla invånarne med eller mot deras vilja, i det han föresatte sig att genom sina krigiska predikningar omvända dem, som ännu vore Ryssland tillgifne, och några veckor derpå återvände han i spetsen för en arme, bestående af Tschetschenzer, Avarer, Lesgher och Kumiker, folk, som hvarken genom härkomst eller språk hade någon gemenskap med hvarandra, men som voro lifvade till en och samma fanatism, samt belägrade fästningen Venezapne. Generalerna Kluke och Dolgorucky, hvilka kommenderade i fästningen, försvarade den kraftigt, men Schamyl drog sig icke tillbaka, innan han tillfogat sina fiender hårda förluster. Sådant var slutet af året 1843. En duglig administrator var icke nog för att föra krig af denna natur; hvad som fordrades var på en gång general Neidhardts till pedanteri gränsande vaksamhet och en Sass eller Grabbes eldiga verksamhet. I början af år 1844 förstörde general Neidhardts försigtighet den lyckliga utgången af ett med god beräkning ledt tåg. Man hade inneslutit Schamyl i ett pass, men för att riktigt vidtaga alla möjliga försigtighets-åtgärder, sände Neidhardt en dag för sent order att börja angreppet, och Schamyl hade fått tid att undkomma. Generalen föll då i onåd, han efterträddes kort derpå af furst Michel Woronzoff, och begaf sig till Moskwa, der han dog af sorg häröfver. Furst Woronzoff och Schamyl hafva i nio år stått midt emot hvarandra. Under denna tid har Schamyls hjeltemod icke minskats, men man måste likväl erkänna, att den ryska eröfringen hvarje dag går framåt med administrativ regelmässighet. I tjugu år?, anmärker Wagner ganska riktigt, hade man sändt flera utmärkta män till Tiflis; men ännu icke funnit den rätta guvernören för Kaukasus. Ingen af de ryska generalerna efter Yermoloff synes hafva för stått sitt värf i hela dess vidd. Paskiewitsch, bekant genom sina fälttåg mot Perserna och Turkarne, förtjenade sitt vanrykte som oförsigtig administrator. Rosen deremot utmärkte sig endast som en fyndig underhandlare. Golowin egde den diplomatiska värdighet och det lugn, som behagar österländningarne; men hans förmåga var blott medelmåttig. Neidhardt var den mest samvetsgranne och oegennyttige man; hvarför var hans försigtighet och oaflåtliga vaksamhet icke förenad med mera raskhet och verksamhet? Denne pedantiske Tysk, hvars samvetsgranna redlighet generade mer än en embetsman, denne pedantiske Tysk, sade de, skall icke uträtta något, som är värdt att tala om i ett sådant krig, och man såg också år 1844, att generalens öfverdrifna försigtighet rättfärdigade detta omdöme. (Forts.) A F—— —