Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 oktober 1854, sida 2

som hade förtjent ett bättre slutöde, än det, som var honom beskärdt. Ändtligen utvecklade nu Toll med sakkännedom och öfvertygande klarhet de skäl, som bestämde honom att rösta för ett anfall från landsidan genom Holstein eller ifrån Elbströmmen, hellre än en landstigning vid Walcheren, hvilket sednare förslag endast kunde vara af någon nytta för England, som derigenom skulle kunna förvärfva några vigtiga sjöetablissementer, men deremot af föga nytta för arfståthållaren och den stora gemensamma saken, för hvilken ju ändå alla i såväl Ryssland som Sverige voro färdiga att lyfta vapen. Kejsaren tycktes vidgå riktigheten af denna Tolls åsigt, samt uppdrog sin minister Rostopsin, att med Toll underhandla om detaljerne af det stora företaget. Särskildt förklarade sig äfven Toll på inga vilkor kunna underhandla med engelska ministern, sadan England gjort Sverige så mycket orätt, samt yttrade äfven betänkligheter att, förrän Sverige erhållit upprättelse, afsluta något förbund med Engand, som dock borde betala Sverige de nödiga kostnaderna. Tillika lofvade kejsaren, enligt Tolls förslag, att med den svenska kåren förena ett nödigt antal Ryssar, på det att Sverige endast måtte hafva utseende af att uppträda som Rysslands bundsförvandt, och ej som Frankrikes fiende, emedan Sveriges handel och besittningar i annat fall skulle löpa oberäkneliga faror 2). Förloppet af de underhandlingar, hvilka härefter földe mellan Rostopsin och Panin å ena sidan samt Stedingk och Toll å den andra, erbjuder verkligen så föga intresse, att vi ej vilja trötta läsarens tålamod med berättelsen derom. Förslager och motförslager gjordes, hvilka aldrig medförde något resultat. Å ena sidan emotsåg England med föga nöje Rysslands förening med en makt, hvilken såsom Sverige hade så många reklamationer att göra; men fann äfven de af Toll begärda subsidierne för stora, och engelska ministern i Petersburg, Withworth, åberopade sig på saknaden af fullmakt från sitt hof att underbandla med Sverige. A andra sidan bidrog Gustaf Adolf sjelf i hög grad dertill, att ingenting blef af hela underhandlingen. England hade nemligen vid samma tid skickat till Stockholm en viss herr Gartshore, för att underhandla, men konungen hade förklarat honom, att han ej kunde ingå i någon underhandling med konungen af England, förrän han erhållit fullkomlig upprättelse och ersättning för de qvarhållna konvojerne. Denna förklaring förorsakade stort missnöje vid kabinettet i St. James, och följden blef, att England bestämdt vägrade bifalla de förslag, som Toll framställt i Petersburg 3). Det egentliga ändamålet med Tolls beskickning till Petersburg gick sålunda förfeladt; men utan alla följder blef dock icke hans vistande hos den ryska czaren. Härtill bidrog mycket den olyckliga utgången af den Engelsk Ryska expeditionen, hvarom underrättelse ingick, medan Toll ännu uppehöll sig i Petersburg. Toll hade, såsom vi minnas, redan länge förutsagt hvad som nu inträffade, under det hossmickrarne komplimenterade Paul öfver de bedrifter, han skulle uträtta i Holland. En dag foro ambassadören Stedingk och Toll upp till en kur på slottet. Man läste på deras ansigten, som bade närmast tillträde till kejsaren, den bestörtning, som var ett tecken att något utbrott af hans häftiga lynne förefallit. Då dörrarne öppnades och kejsaren utträdde bland det darrande hoffolket, gick han genast till Toll, och sade: Här står den enda man, som sett rätt. Jag har fått en kurir från Holland; det har gått som ni spådde; Ryska kåren är förstörd, och det har jag att tacka Engelsmännen för 4). Från denna stund växte förtroendet mellan kejsaren och Toll till en ännu högre grad. Toll var så helt och hållet i Pauls smak, och visste så väl att foga sig efter hans fantasier och nycker; han roade honom så genom sina qvasi-bondaktiga maner och sitt burleska språk, att han blef inbjuden till de små tete 2 tte, hvarunder pipan och tokroliga insällen utgjorde det egentliga sällskapsnöjet 5). Medan Toll och alla Ryssars sjelsherrskare på detta sätt i största förtrolighet samspråkade och vid tobakspipornas hvirflar öfvade sig med plattyskan, glömdes ej politiken. Toll tänkte alltid på Sveriges bästa, för hvars befrämjande han använde hela sitt inflytande. Bland de föremål, hvarom han fått uppdrag att underhandla i Petersburg, var äfven förnyandet af Drottninghomstraktaten af år 1791 mellan Sverige och Ryssland, hvilken traktat i Oktober 1799 gick ifll ända. Gustaf Adolf hade först velat, att denna traktat skulle vara offensiv emot Frankrike, och defensiv emot de öfriga makterna. Så länge Paul boppades, att få Sverige att deltaga i kriget mot Frankrike, hörde han med nöje Tolls framställning rörande detta fördrag; men sedan England hindrat oss att deltaga i kampen, och Pauls vrede mot England uppflammat, blef det endast fråga om en defensivallians. Denna afslöts på Gatschina den 29 Oktober 1799, samt undertecknades å Sveriges sida af Toll och Stedingk samt å Rysslands vägnar af Rostopsin och Panin. Utom en fullkomlig säkerhet mot anfall från Rysslands sida, skänkte denna traktat snart Sverige flere fördear, hvilka i det följande blefvo af betydlig vigt 6). 2) Bref från Toll till Gustaf IV Adolf, Peterhoff d. J Juli 1799. 3) Efter en berättelse om Tolls underhandlingar i Petersburg, grundad på hans depescher till konungen. 4) Anekdot, berättad af utgifvaren af Tolls Biografi, I, sid. 76. 5) Det var ett bevis på hög gunst, att blifva inbjulen att röka med kejsaren. Toll, som afskydde toak, blef ej måttligt förlägen, då Paul med ett tecken M välvilja lät erbjuda honom en pipa. Han höll god mine, antog med beredvillighet detta tydliga hevis nå