Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 oktober 1854, sida 2

I koalition mot Frankrike åter var hopspunnen. Den började under Englands och Rysslands auspicier och afsåg Frankrikes återkastande inom dess gamla gränsor, de gamla dynastiernas återinsättande, m. m. Då, liksom under närvarande tid, sökte de allierade förgäfves, att draga in Preussen med i sitt förbund. Preussen blef troget neutraliteten, med den följd, få år derefter, att Bonaparte intågade såsom segervinnare i Berlin. I stället närmade sig de allierade till Sverge, och Toll afsändes till Petersburg, för att inleda den närmare förbindelsen mellan Sverge och Ryssland samt England. Berättelsen om denna vigtiga beskickning framställes sålunda: Toll afreste i slutet af Juni 1799 till Petersburg, ungefär vid samma tid, som grefve Jakob De la Gardie afgick till Wien i en beskickning, som med Tolls beskickning till Petersburg egde ett nära sammanhang. Tolls mottagande vid hofvet i den stora kejsarestaden och hos de Stora var utmärkt af den förekommande artighet och vänskap, som denne svenska general vanligen förstod att tillvinna sig, ehvar han än uppträdde. Särskilt funnos mellan Toll och kejsar Paul så många beröringspunkter i karakter, åsigter och vanor, att de, såsom vi rätt snart skola finna, innan kort blefvo de yppersta vänner. En man, hvilken enligt hvad man egde sig bekant, med ett visst seellbehag kallade sig sjelf: Ådsspolismens förstfödde son, måste ovilkorligt finna genklang hos en rysk kejsare, hvilken, i likhet med Paul, dref läran om den politiska despotismen ända derhån, att han ansåg de fyratio millioner Ryssar som han styrde, föga annorlunda, än en boskapshjord, hvaröfver egaren förfogar efter behag. Huru Tolls första företräde hos kejsaren aflopp, har han sjelf berättat på ett sätt, som gör framställningen härom till en ganska intressant tidsbild, hvilken här förtjenar sin plats. Sedan kejsaren mottagit konungens bref, och med förklarande af sin högaktning och vänskap för konungen besvarat Tolls kompliment, frågade.han: Hvad kan konungen göra för den allmänna saken? Något biträde med skepp eller fregatter, genmälte Toll, sinner konungen för närvarande sig icke i stånd att lemna; deremot kan han vara till tjenst med en hjelpkår af 8000 man emot subsidier, som svara emot behofvet, och i öfrigt sådana vilkor, som Sveriges ställning sfordrar. Kejsaren frågade derpå, hvarföre Sverige ej kunde lemna några örlogsfartyg, hvarpå Toll svarade, att den plan, som blifvit uppgjord till flottans general-reparation, ej medgaf att några skepp under tiden begagnades, emedan detta skulle betydligt höja kostnaden för hela reparationsplanen. Toll tillade flere skäl, som omöjligen kunde motsägas, hvarefter Paul inföll: När kunna edra 8000 man vara färdiga? De orsaker ni nämnt, hvarföre man ingenting bör begära af er sjömakt i år, finner jag gauska giltiga. Det är ock mindre nödvändigt; deremot anser jag den styrkan, som kan lemnas, för just hvad vi behöfva, och jag skänker gerna åt densamma hedersplatsen i företaget, ty man skall vara höslig mot sina vänner. Om inga hinder mellankomma, svarade Toll, kan den svenska kåren sex veckor efter det en subsidietraktat blifvit ratisicerad, stå i Holstein. Förslaget att samlas i Holstein, återtog kejsaren, ähar man nu öfvergifvit. Vi gå kortare och säkrare tillväga. Jag anskaffar 17,500 man, som afgå i två kolonner: den ena är färdig i dessa dagar; jag rustar några linieskepp och fregatter, för att transportera dem. Man vldtager äfven alla anordningar för den andra kolonnen, och ni kommer då att utgöra den tredje. England åtager sig, att betäcka transporten; det blir egentligen amiral Dunkans sak, och efter landstigningen stöter äfven Bridfort till med sin flotta, så att ryggen hålles fri. Planen är nu, att angripa omkring Vliessingen och med detsamma medelst en landstigning göra en diversion i Gröningen. Jag är för närvarande mera vän och förbunden med Oraniska huset än med min broder i Preussen. Holland är utrymd af fransoSerna, missnöjet är allmänt; man väntar endast tillfället, för att få förklara sig för den gamla ordningen, och åter införa den, så snart en styrka befinner sig på stället, på hvilken de ärliga Holländarne kunna förlita sig. Hvilken tillfredsställelse, att kunna utan någon annan afsigt, än rättvisan och nyttan för menskligheten, befordra återupplifvandet af ett lands sjelfständighet, och med detsamma återgifva det sin plats ibland Europas makter! I dylika illusioner vaggade sig ännu denna kejsare, som föga anade all den förargelse, som Englands egennytta skulle ådraga honom. I sjelfva verket skulle först Toll göra honom uppmärksam härpå; men innan han öfvergick till detta grannlaga åliggande, ansåg han af nöden, att förut öfvertyga kejsaren om konungens verkliga vilja, att deltaga i den allmänna saken. Denna Tolls framställning gjorde åter på kejsaren ett så gripande intryck, att han afbröt Tolls yttrande: Hvad angår konungens beslutsamhet, så känner jag den bättre, än någon annan; den har gifvit såväl mig sjelf som flere stora bekymmer; men låt oss ej mer tänka derpå, jag önskar det af hjertat, min kära Toll! Förstår ni mig ? Toll, som genast insåg hvad kejsaren med detta oväntade afvikande från ämnet mente, inföll efter något betänkande: 1) ÅErs Kejserliga Maj:t är utan tvifvel mera än någon annan derom öfvertygad, att försynen styrer menniskors öden; att dess beslut förnämligast visar sig i allt det, som rörer deras förbindelser och sällhet, hvilka äro satte i det höga kall att regera folk och länder. Ers Kejserliga Maj:ts verldskunniga vördnad för religionen och det bögsta väsendets vilja förvissar mig, att E. K. Maj:t i sitt sinne erkänner denna sanning. Kan jag svara mera. Detta Tolls fina tal gjorde ett djupt intryck på den olyckliga kejsaren, som fattade Tolls hand, tryckte den hårdt, samt yttrade efter någon tystnad: Ni har rätt. Jag respekterar försynens vilja och styrelse; vi skola ej mer tala om ett ämne, som ehuru sensibelt, ändock öfvertygat mig om konungens egenskaper och karakter, som jag högaktar. Vi regenter få icke följa våra hjertans böjelser. Vi få trösta oss dermed, att staternas intressen fordra annorlunda. Men låtom oss återkomma till den stora saken. Säg mig uppriktigt er tanka om planen; är den icke god ? Dessa kejsarens ord förråda en man, som i grun