Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 oktober 1854, sida 1

redan lemna sinska viken och lägga sig för ankar vid Fårösund och Ledsund, under det att den franska ej lemnar Kiel; allt detta har gifvit styrka åt den förmodan, att möjligen den stora nordiska insjön snart ösvergifves af fremlingarne — möjligen långt innan dess vågor stelna under frosternas isande våld. Man frågar sig: hvad skall då väl blifva? Och om än man ej bär Svenska Tidningens fruktan, för den ryska örnens rofgiriga utflykt så långt från sitt bo; om således ingen synnerlig politisk oro intager våra kannstöpare; och om man ler åt våra så kallade -rustningar för neutralitetens upprätthållande, och skrattar åt regeringens kreditiv-sjuka, så finnes dock en mängd personer — de där med spekulativa hufvudena — de som i krig och fred — i nöd och lust — blott tänka på att förtjena på allt, hvilka nu äro i mycket bryderi öfver hvad som väl kan företagas ? Att om blokaden af ryska och finska hamnar snart öfvergifves, mycket är att sörtjena, kan lätt inses af enhvar, som gör sig en föreställning om hvad afbrottet i ett helt års sjöfart vill säga för länder, som i vanliga förhållanden idka den i den skala, som dessa länder. Samma stund de siendtliga fartygen lemna Östersjön, eller ej äro nog talrika att bevaka de ryska och finska kusterna, skoia genast många och djerfva försök göras ifrån dem, att återställa handelsförbindelserna med Sverige — och troligen skola de svenska sjöstäderna och kustallmogen icke eftergifva i bemödandena derför. Mycket torde vara att vinna, och då frågar mången icke efter risken att förlora. Men — alltid kommer ett men vid alla våra uträkningar — är det då så säkert, att Östersjön öfvergifves, eller så snart utrymmes af vestmakternas flottor? Sedar det som ännu håller spekulationerna litet sjettrade; ty om ock dessa handelns busar måste försvinna, då isbryggorna läggas öfver Ålands haf, Qvarken och Norrbottniska viken, så att då transporterna blifva friare och säkrare, så blifva de dock kostsammare och möjligen underkastade tillfälliga stora svårigheter. Man får således ej undra öfver, om man ser vissa anleten mycket djupsinniga och betänksamma, och om affärerna hafva en för ögonblicket ganska tveksam natur. Man vet ej om man skall önska tidig eller sen vinter — men helst såge man, om snart hotande vintertecken körde bort de allierade, för att sedan visa sig bedrägliga och lemna frihet åt seglationen. Så är det här i verlden. Spekulationen vill att sjelfva naturen skall — ljuga! Här är eljest just icke något nytt. Sedan man utspridt att hufvudstadens myndigheter icke ämnade fira aftäckningen af Birger Jarls staty med särdeles högtidlighet, utan blott sjelfva Åäta middag på honom, finner man nu, att det blifver procession, till och med gudstjenst och tal — af ölverståthållaren m. m. den 21 Oktober, då ceremonien går för SIg. 2