va RAY HH r 0 4 444444444 Her MN da Konungen, sedan rikets ständer anhållit om riksdagens aflysande, kan vägra sitt bifall och uppskjuta ständernas hemförlofvande. Tvärtom äro orden i denna så bestämda, att man kan anse konungen pligtig att förklara sitt bifall till ständernas anhållan. Man skulle kunna vilja tyda saken så, att liksom konungen har rätt att kalla rikets st:r när som helst till riksdag, så måtte han hafva rätt, att vägra de sammankomna att åtskiljas. Men detta är en tolkning af grundlagarne, hvilka blott ,efter deras ordalydelse skola tillämpas. Denna tolkning synes äfven vara stridande mot andan af hela representativa systemet; ty folkets valrätt — eller hos oss de väljande presterskapets, borgares och allmoges rätt, att lemna sitt förtroende åt ombuden, i och för den tid, som grundlagen antagit för riksdags sammanvaro, kunde i sådant fall under lång tid tillintetgöras, om regeringen ville under åratal sammanhålla en riksdag. vid hvilken representanterna ansågos vara särdeles medgörliga, o. s. v. Afven en annan fråga torde kunna uppstå, huruvida, då grundlagen blott antagit 4 månader för riksdags sammanvaro, ett riksstånd kan tvingas, att längre deltaga deri; och om det beslutar att yrka på riksdagens slut, men de andra stånden ej deri instämma, dess ledamöter äro berättigade att hemresa, eller icke? Man bör alltid ihågkomma, att hela ståndsrepresentationen hvilar, icke på skyldigheter emot det allmänna, i egentlig mening, utan på ombudsmannaskap för stånd och klasser. Om nu representanterna finna sig icke kunna uppfylla ombudsmannabefattningen till dessas tillfredsställelse — kunna de väl tvingas dertill af regeringen eller de andra riksstånden? Denna fråga har sin stora betydelse i denna tid. Man vill nemligen i några Bondeståndets beslut under sista tiden finna en plan. Så säger man t. ex. att ståndets förfarande i bränvins-frågan åsyftar att göra all förändring i bränvinsbevillningen omöjlig; att ogillandet af voteringspropositionerna derom, i förstärkt statsutskott, visar att ståndet vill undvika slutbehandling af frågan, innan riksdagens nu yrkade åtskiljande, m. m. Utan att tro, det en sådan plan finnes; åtminstone icke i och för den enstaka bränvinsfrågan allena — ty äfven om riksdagen blott skulle räcka till denna månads slut, så kunde den frågan hinna lösas, om de andra stånden ville handla klokt, och gå bondeståndets önskningar, sedan det medgifvit en sexdubbel beskattning, till mötes — så torde man dock kunna medgifva, att det ej kan anses alldeles obehörigt och förkastligt, om en dylik tanka hos det ståndet uppstått. Man måste erkänna, att det har många skäl att beklaga sig öfver denna riksdags gång. Endast i några få, med undantag af skatteförenkligen föga vigtiga, frågor ha ståndets meningar blifvit af de andra stånden lemnade utan allt afseende, eller rent af undertryckta. Den benägenhet de tre stånden, under första öfverläggningarne ang. det s. k. fondsystemet visat, att inkasta sig på statsskuldsbanan, samt till och med antaga det vådligaste af lånesystemer; deras visade frikostighet i fråga om statens understöd till en mängd stora företag, hvaraf blott några få folkklasser eller orter kunna hafva fördelar, men hvartill allmogen, såsom utgörande den ojemnförligt största andelen af beskattningen, får hufvudsakligen bidraga; allt detta rhåste helt naturligt uppväcka missbelåtenhet och fruktan för framtiden. Då nu dertill kommer, att regeringen framställer sig för icke endast nya eller ökade anslag, till hittills, icke såsom nödiga pröfvade behof, utan begär hittills oerhörda kreditivbelopp, som blott på god tro skulle gifvas, men synbarligen åsyfta att aslagsna behosvet af all samrådan med landets representanter och allt beroende af ny riksdags sammankallande; är det väl då underligt, om allmogens ombud anse sig icke kunna något uträtta till det allmännas bästa, och om de vilja befria sig från ett ansvar, som rätteligen kan och bör öfvertagas af nya representanter, valda för den tid, då statsbehofven inträdt och pröfningen kan med nödig omsorg ske? Det synes tvärtom som vore hela nationen tack skyldig åt de representanter, hvilka under sådana omstandigheter sjelfva yrkade ett slut på sitt uppdrag, samt derigenom sökte att framtvinga en större uppmärksamhet och omvårdnad för allmänt väl af styrelsen, att framkalla en upplystare, bestämdare opinion hos allmänheten, samt att lemna tillfälle till ännu omsorgsfullare represehtahltyål af de solkklasser, som hos oss ega valrätt. Att allt detta väl behöfdes, torde väl ingen uppriktig fosterlandsvän förneka — men ändock hör man mången förundra sig öfver, att man kan ifrågasätta skyldigheten fär hondeståndat A Aaftar dan i lag sfadoagaan