Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 oktober 1854, sida 1

Kaptenens djershet hade emellertid hast ett lyckligt resultat, ty Gregor hade icke förlorat det ringaste och kom sin motståndare synbart närmare. Med hvarje timma såg man den tydligare, skrofvet, den kurs den styrde, och dessa mångfaldiga småsaker, på hvilka män af facket aldrig misstaga sig. Ingen observerade dem nogare än kaptenen, och hans kikare lemnade iatet ögonblick tremastaren. För att hålla utkik på den, glömde han både stormen och den fara, hvari hans eget fartyg sväfvade. Han syntes lita på sin lyckliga stjerna, och hans enda omsorg var att bevaka sin fördel och sörja för att intet fel måtte minska den. Han gaf noga akt på rorgängaren, och ibland tog han sjelf roret, då han syntes honom osäker. En half timma före solens nedgång var afståndet mellan fartygen minskadt till den grad, att kaptenen lat göra allting klart. Denna försigtighet var måhända öfverslödig, ty sartyget såg icke ut att kunna försvara sig, men Plouen ville vara förberedd på allt; han lät beväpna manskapet, gjorde batteriet klart, och så snart det blott fanns den aflägsnaste skymt af rimlighet dertill, sände han tremastaren en kula. Detta var det mest kategoriska sätt att förmå fartyget att vända och hissa sin flagg.