Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 oktober 1854, sida 1

Kriget i Kaukasus. Furst Woronvosl och profeten Schamyl. (Efter Saint Rens Taillandier.) (Forts. fr. N:o 236.) Den stolta hållning, som utmärker Tscherkessen, bevarar han ännu i de tscherkessiska squadroner, som czaren bildat i Petersburg. På hufvudstadens gator, midtibland mängden, som beundrar hans österländska drägt, vandrar Tscherkessen, som är inrullerad under czarens fana, lika stolt, som om han trampade den fria sadernejorden. När man på gatan i Petersburg ser mängden träda åt sidan med vördnad — säger en resande — kan man vara viss på, att det är en gardesofficer eller en tscherkessisk soldat. Det måste vara helt annorlunda på deras motståndares marknader i närheten af deras berg. bet är omöjligt att icke förvånas öfver dessa barbariska stammars öfverlägsenhet öfver de allaredan underkufvade folken. I trots af Wagners ryska sympathier, äro dock hans jemförelser föga smickrande för ryska soldaterna. Det är i synnerhet vid revyerna, som det är interessant att betrakta Tscherkessen. Hans ögon förlora ej en enda af de rörelser, som Kosacken gör med sin musköt; det är som om han ville gissa dess minsta fullkomligheter; han ser allt och jemför i sin tanka fiendens vapen med sitt. När paraden begynner, blir han icke trött af att följa dessa ofantliga massor, som sätta sig i rörelse vid ljudet af en enda anförares röst; oaktadt han är allvarsam och lugn, är det dock tydligt, att han fängslas i hög grad af detta utomordentliga skådespel. Hvad är resultatet af hans betraktelser? Är det en dunkel aning om en öfverlågsen konst, som förvånar honom? Ar det ett djupt förakt för detta sätt att tygla krigarens eldiga frihet? Det är svårt att afgöra. Men den som på en gång iakttager den så utmärkt dresserade ryska soldaten och detta bergets barn, försjunket i djupa betraktelser, kan icke underlåta att känna en liflig sympathi för den frie tscherkessiske ryttaren. Om konsten är större på ryska armåens sida, så har menniskan der en långt mindre betydelse. Hos Tscherkessen är det ingen konst, ingen vetenskap, ingen af dessa invecklade manövrer, der den militåra geometrien segrar, utan alla menniskans krafter utveckla sig i frihetens friska luft! Blotta anblicken af dessa Tscherkesser förflyttar tanken till de gamle hjeltarnes tider. När jag ser så mycken adel sörenad med så mycken oförskräckthet — säger Wagner — kommer jag att tänka på en Cid, en Frans v. Sickingen, en riddare Bayard. En sak skadar detta ridderliga väsen, som så många resande beundrat hos Tscherkesserna: de äro vilda och osörsonliga. Man anför dock mera än ett drag, som hos dem vittnar om blida känslor och en viss tacksamhet. En militärläkare har för Wagner berättat följande tilldragelse. En dag, då Ryssarne efter en blodig strid skiljde de sårade från de döde, fanns på en hög af lik en gammal Tscherkess som ännu gaf tecken till lif. Läkaren räddar honom och för honom hem med sig. Det var en OMM ———