Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 oktober 1854, sida 1

ka ögat. Man sinner äfven trähus, ibland andra hetmanens, som vittna om en aristokratisk smak. Ehuru Kosackerna i Kaukasus hafva ett vildt utseende, bära de dock allaredan prägel af nya seder. Wagner försäkrar, att han funnit pariserseder i Jekaderinodar: man spelar whist der, man dricker champagne och de unga slickorna dansa quadriller och valsar med franskt behag. Tchernomorz-Kosackerna hafva nu bott längs Kubans stränder i 70 år. De äro söner afde Laporoger, som Cathrina II genom en ukas flyttade till Svarta hafvet 1783. bå de utvandrade voro de omkring 60,000, sedan den tiden har pesten 1796, klimatets osundhet och Tscherkessernas kulor betydligt minskat detta antal. De uppställa 10 regementer om 1000 man hvartdera. Efter 3 års tjenst upphänger soldaten sin lans i hyddan och fattar åter lien och plogen; andra träda i hans ställe samma antal år, och när hans tur kommer igen, lemnar han åter plogen sör lansen. Tschernomorzerna som stå långt öfver Kosackerna vid Don och Ukraine, kunna dock på långt när icke mäta sig med dem af deras bröder, som kallas Linie-Kosacker och hvilka äro de mest krigiska och osörsärade af alla. Gränsande upp till Kubans Kosacker, bebo de de stepper, som ligga emellan Kuban och Terek, vid foten af de berg, der hela kaukasiska kriget är sammantrangdt. Kosackerna i allmänhet förena en viss vekhet med den nomadiska ryttarens naturliga stolthet. Freden har försvagat Kosackerna i Ukraine och vid Don; Kubans Kosacker och Linie-Kosackerna skulle icke länge bevara sin stolta hållning, om icke kriget hölle dem vakna. Det är liksom om dessa vekartade barbarer vore gifna Ryssland som ett förträffligt medel att bekämpa andra barbarer. Kriget i Kaukasus skulle knappt vara möjligt utan dem, och dock behölva Ryssarne icke frukta, att den krigiska andan skall framkalla något oafhängighetsbegär. Individen är stolt, massan är böjlig och lätt att styra; dessa så stolta Kosacker skiljer man från deras bröder, man flyttar dem långt bort från deras födelsebygd och de ana icke en gång, att de kunde vara en fruktad nation. Civilisationen fångar dem i sina nät. Bland de barbarer, mot hvilka Ryssland ställer Kosackerna, intaga Tscherkesserna främsta rummet. Man är dock alltför tillböjlig att tro, det Tscherkesserna äro de ende vaktarne af dessa ointagliga fästningar, mot hvilka Tschernomorzen bryter sin lans. Tscherkesserna äro för ögonblicket tvungne till en viss o verksamhet; lyckas Ryssland en dag att fullkomligt underkufva dem, men den dagen är ännu mycket långt borta, finner man bakom dem de vildaste horder i Kaukasus. När man följer Wagner från Jekaderinodar intill Dariel, reser man genom Kosackernas land: ofvanför dem, till höger, vid foten och sidorna af berget, bo Tscherkesserna och de talrika stammar, hvilka äro liksom grenar af detta mäktiga träd; men vänder man ögat högre upp, låter man tanken gå vidare, betraktar man dessa öde bergspetsar, dessa djupa afgrunder, då finner man ett ställe, der folkslag lefva, hvilkas ursprung anknyter sig till menniskoslägtets älsta utvandringar.