Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 oktober 1854, sida 1

sett hvarandra och blott tänkt på hvarandra med en viss antipathi. Det skulle snart blifva annorlunda! Det är berättelsen om sandkornet och de små orsakerna till stora verkningar, som beständigt upprepar sig. Då kapten Plouen återkom från denna ridt, var han helt och hållet förändrad. Den unga flickans oskuldsfulla utseende och behagliga väsende hade fullkomligt omstämt honom, och det var som om plötsligt för honom öppnat sig en ny verld, om hvilken han aldrig förut drömt. Saken var den, att han aldrig förr ersarit kärlekens allmakt, emedan han ännu icke känt någon, som enligt hans åsigt förtjenade älskas. Det fanns i hans hjerta en orörd sträng, som nu klingade för första gången — och det var fröken de Meyreuil, som satt den i rörelse. Sedan kapten de Plouen öfvertygat sig om, att det icke var någon sinnesvilla, dröjde han icke länge, utan angrep saken med den raskhet som var honom egen; han friade till den, som han åtta dagar förut ej kunde tåla att höra nämnas. Förbindelsen måste i alla afseenden anses hederlig för den ringa flickan och det fanns tillräckliga skäl för att hennes stolthet skulle finna sig smickrad. Kaptenen var vacker, rik och tapper, han bar ett aktadt namn och var af gammal adel; de tjenster han gjort saderneslandet hade förlänat hans namn en ökad glans, och dessutom — hvad som icke betyder så litet — var det ju en fiende, som hon omvändt; en upprorsmakare, hvilken hon tvingat att erkänna hennes ösvermakt. Detta bröllop egde således rum, och gjorde ett så utomordentligt uppseende i staden, att det på lång tid icke talades om något annat. Grefvinnan Plouen fortfor att vara salvngernas prydnad och stolthet; man svor blott vid henne, och det det var hon, som från denna stund var själen i alla den moderna verldens lustbarheter. Hennes man syntes stolt och lycklig öfver hennes triumfer; han kunde icke lefva utan henne och lemnade henne icke ett ögonblick. Hela deras lif var en oafbruten fest, och det fortfor på samma vis ända till fru de Meyreuils död. Detta dödsfall ökade om möjligt kapten de Plouens ömhet för sin hustru, ty aldrig hade han egnat henne större omsorg eller en ömmare uppmärksamhet; man hade i Brest blifvit van att betrakta detta äkta par såsom ett mönster af trohet, kärlek och tillgifvenhet, och deras smekmånad syntes icke vilja taga slut. Men plötsligt, och utan att man kunde gissa till orsaken, förändrade. kaptenen helt och hållet sitt uppförande. (Forts.)