Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 oktober 1854, sida 2

IH I I I il I 1 LuUPLIiLII 31 UviIiI J 4AvIIULV PVII39 JINGUII; Za RUIIUG det vara skäl, att borttaga dess krigiska attributer, hvarigenom måhända ock den krigiska andan, som så lätt öfvergår till öfversitteri, skulle upphöra och lemna rum för den känsla, som främst bör lifva polismannen, att vara, såvidt han förmår, hvarje god medborgare, äfven den ringaste, till skydd och hjelp, och sålunda blifva föremål för allmän aktning och tillgifvenhet, i st. f. att han nu ofta betraktas med bitterhet och ovilja, blandad med fruktan och hån. — Men ännu ett villkor för en sådan hättre ställning åt polisen är, att alla andelar i böter för beifrade förseelser försvinna, såsom det ofta blifvit i denna tidning yrkadt. Öresunds-Posten meddelar följande nekrolog öfver den aslidne biskopen i Lunds stift Wilhelm Faxe: Biskop Faxe föddes den 18 Maj 1767 i Qvistofta prestgård, fadren var theol. professsor Jak. Wilhelmsson Faxe, kyrkoherde derstädes och härstammade af en gammal skånsk prestslägt, modren Petronella Hjorth. Blef student i Lund 1782, magister 1787, -docent i latinska språket den 17 Juni 1788, meol. docent 1791, prestvigd 1793, konsistorienotarie 1790—1805, adjunkt i österländska och grekiska språken 1800, derjemte kyrkoherde i Söderhviddinge pastorat 1804, kontraktsprost i Harjagers härad 1805, förordnades 1806 att författa en samling af alla efter 1686 utkomna försattningar rörande kyrkooch skolväsendet, e. o. theol. protessor 1808, professor i pastoraltheologien och seminariidirektor 1809, theol. doktor och riksdagsman för Lunds stift s. år, erhöll vid biskopsvalet efter Hesslen tredje förslagsrummet med 180 röster (domprosten Hellman hade 189 och prof. Eberstein 182), hvarpå Faxe 1811 af d. v. kronprinsen Carl Johan förordnades till biskop och prokansler i Lund, L. N. O. s. å., kommendor af samma orden 1815 och storkors 1844, ridd. af Carl XIII:s orden 1838, jubelmagister vid 1838 års promotion, hade såsom biskop bevistat alla riksdagar 1812—35, hade flera gånger varit t. f. kansler för Lunds I universitet samt med full magt och myndighet utöfvat detta embete 1844—1846, var fadder vid prins Oscars dop 1829 och predikade vid riksdagarnes början 1812 och 1817. Ledamot af samf. pro fide et christianismo 1809, patriotiska sällskapet 1810, evangeliska sällskapet 1811, fysiografiska sällskapet i Lund 1813, af sällskapet för utgifvande af handskrifter rörande skandinaviens historia och landtbruksakad. 1816, af vetenskapsoch vitterhetssamfundet i Götheborg 1818, danska Oldskriftsällskapet 1827, histor. theologiska samfundet i Leipzig och Linneiska samfundet 1831, hedersledamot af vitterhets , historieoch antiqvitetsakademien i Stockkolm 1829 och dess president första hälften af år 1830, orförande i direktionen för räddningsinstitutet i Råby 1840 och honor. ordf. i Lunds missionssällskap 1845, derjemte ordf. i Lunds bibelsällskap (hvars stiftare han var 1813) m. fl. Biskop Faxes utgifna skrifter äro till större delen åminnelsetal, några predikningar och disputationer samt en matrikel öfver stiftet, utgifven 1798. Gift första gången 1795 med Agneta Sofia Lindman, död 1805, landskamreraredotter, och andra gängen 1806 med Helena Johanna Billberg, död 1845, prostdotter från Bunkeflod och enka efter sekreterarem Joh. Henr. Hollström. Uti sista giftet hade biskop Faxe inga barn, uti första 6, af hvilka ännu lefva Margaretha Sofia, född 1799, gift 1823 med kemie professorn i Lund, prosten d:r J. A. Engeström, enka 1846; Lovisa Petronella, f. 1797, gift 1825 med kapten Carl v. Greiff, nu bosatt i Westindien; Peter Georg, f. 1800, förste notarie i hofrätten öfver Skåne och Blekinge. Första uppmärksamheten ådrog sig framlidne biskopen, då han 1789 ätföljde sin fader som var riksdagsman, till Stockholm och der erhöll en plats i presteståndets kansli. Han afbörde nemligen Gustaf III:s tal till ständerna på rikssalen d. 3 Februari 1789 och då det dagen derefter berättades, att det ej skulle blifva tryckt, dels derföre, att konungen ej skriftligen uppsatt det, utan talade efter några af honom uppsatta momenter, dels derföre att det innefattade flera politiska ämnen af den natur att man ej ville hafva en vidsträcktare publicitet deraf, skyndade den unge magistern till sitt logis och nedskref talet efter minnet på några timmar, ehuru ingen bokstaf var annoterad. Alla, som genomläste det, igenkände det fullkomligt för konungens, och Leopold lemnade det till Gustaf III, som straxt befallde så föranstalta att konungen kunde få lära känna författaren, hvilket dock ej skedde. Talet är tryckt i De la Gardiska arkivet efter en uppsats af biskop Faxe. Utmärkt minne, praktisk duglighet och en ovanlig embetsförmåga hafva också varit de mest framstående egenskaperna hos framlidne biskopen. Såsom biskop höll F. 2 prestmöten 1814 och 1826, men en häftig sjukdom tvang honom 1836 att inställa det tredje, hvartill disputationen redan var skrifven af prof. Eberstein. Bland stiftets presterskap egde biskopen stort inslytande, hvilket han också visste att vid de slesta tillsällen begagna. På riksdagen och å högre ort hade F. också en röst, som oftast vann gehör. Säsom stiftets sörman representerade Faxe på ett utmärkt sätt, och hans hus var under en viss period troligen det gästsriaste biskopshus i Sverge. Anda in i sista året bibehöll F., oaktadt sina 87 år, fulla själsoch kroppskrafter och deltog i domkapitlets sessioner. Nitiskt medverkade han till utgifvande af böcker och handlingar rörande stiftets historia, och hans rika samlingar stodo forskaren beredvilligt till tjenst. Biskopen efterlemnar ett stort bibliothek, en mängd manuskripter och en vacker tafvelsamling, förutom, som man antager, en betydlig kontant förmögenhet. Under de 43 år F. innehaft Lunds biskopsstol har han sett mer än en förmodad efterträdare nedstiga i grafven och andra omöjliggjorda af årens krämpor eller andra omständigheter. Säkert är att biskop Faxe i mer än ett afseende varit en mindre vanlig man, om än hvarken något ovanligt rikt begåfvadt hufvud eller någon ovanlig lärd. . Sv. Tidn. meddelar följande svar af Mille Fredrika Bremer till Times, på de anmärkningar, med hvilka denna tidning beledsagade hennes inbjudning till ett fredsförbund. Då H. T. meddelat dessa anmärkningar, intaga vi äfven med nöje den ärade förs:ns svar. Det är följande: Till utgifvarne af Times. Gentlemen! Då Jag nyligen fått se den nummer af eder