resultater kunna bli till välsignelse för mensklighetens sak. Jag tror att ett sådant krig är det, som föres mot förtryckaren till försvar för den förtryckte. Icke dess mindre är det sannt och säkert att de närmaste följderna af hvarje krig äro hat, bitterhet, förstörelse, otaliga eländen. Kunna vi ej i någon mån motverka dessa genom en förstärkt flod af kristligt kärlekslif och dess gerningar? Såsom Gud under sjelfva åskvädret begjuter jorden med strömmarne af fruktbärande regn. Måste ej vetandet och känslan att en sådan ström af ömsesidig välvilja, gemensam, kärleksfull verksamhet lefver och rörer sig bland alla folk, och äfven hos dem, hvilkas arm6er gå till strids mot hvarandra, mildra de fiendtliga känslorna och påskynda fredens dag? Jag trör det och denna tro har framkallat inbjudningen till ett fredsförbund. Någon närmare uppmärksamhet på uttrycken i en del af denna skulle lätt öfvertyga eder, gentlemen, att vi, under det vi önska att träda i närmare förening med andra länders välgörande föreningar, icke egentligen åsyfta att lära dem något, utan att snarare sjelfva lära af de folk, som föregått oss i arbetet att med den kristliga kärlekens fackla lysa upp elandets hem. Jag har att tacka eder för en grundad anmärkning, rörande svårigheterna vid det gjorda förslaget till utförandet af den ifrågavarande förbindelsen. Dessa svårigheter torde dock lätt vara upphäfda, ty då statistiska uppgifter, rörande föreningarne en gång blifvit erhållna, behöfva dessa icke förnyas utan hvart tionde eller tolfte år, och då de andliga elektro-magnetiska trådarne en gång blifvit knutne föreningarne imellan, så kunna vidare meddelanden ske lika så lätt, som meddelanden imellan andra förbundna sällskap ske öfver hela jorden genom tryckpressen och bokhandeln. Det är klart att en eller två personer skulle i hvart land mera uteslutande egna sin omsorg åt förbundsarbetet (t. ex. genom årsberättelsens utförande och utfärdande). Men månne icke det i hvarje land finnas ogifta fruntimmer eller enkor utan barn, som kunna åtaga sig detta utan mehn för något hem och någon sak utom — lättjans? Jag vet att de finnas här, jag är viss på att de finnas i alla länder; och jag tror att de skola låta sig finnas, då de inse vigten af det förbund, åt hvilket de kunna egna sin tid och sina krafter. Ty om, såsom jag tror, detta bärer inom sig ett frö af lif och framtid, så skall det, under sin utveckling på jorden, förädla hemmen och välgöra samhället, derigenom att det förbinder dem närmare med hvarandra, såsom det skall närmare förbinda alla folk och alla hjertan i den stora familj, hvars namn är: Mensklighet. Till denna goda jord anförtror jag detta frö. Må Guds dagg och sol låta det växa och bära frukt! Af eder, gentlemen, har det icke varit min afsigt att begära någon medverkan (ehuru önskvärd denna kunde varit för den goda saken), utom genom offentliggörandet af inbjudningen. Jag tackar Eder, för det att ni derutinnan uppfyllt min anhållan, och skulle hafva varit glad, om ni äfven kunnat ingå i företagets anda och syfte mer än som nu varit fallet. Fr. B. — I Svenska Tidningen förekom för någon tid sedan följande notis: Is såsom läkemedel emot koleran. Uti Times läses följande bref från en läkare uti detta ämne: Genom den sistlidet år af Sundhetskollegium ollentliggjorda berättelsen finner man, att det enda, af läkare uti detta och andra länder enhälligt gillade botemedlet för koleran är förtäringen af kallt vatten och is. De yppersta intyg hafva blifvit lemnade för dess förträfflighet. Det har visat sig, att magens och tarmkanalens hinnor i högsta grad irriteras under kolera, hvaraf följden blifver en förfärlig uttömning af kroppens vätskor. Denna irritering kan imellertid betydligt mildras och till och med häfvas genom en ytterlig köld. Om en kroppsdel beröfvas känslan, upphör genast allt öfvermått af verksamhet. Men hittills har is vanligtvis mer varit begagnad såsom ett blott palliativ, än som ett riktigt botemedel. Den har aldrig blifvit använd i samma mått som en mängd andra läkemedel emot koleran, såsom piller, pulver, drop: par, m. m. Man har oftare föreskrifvit iskallt vatten än is, och detta hinner nära nog blifva varmt, innan det kommer ned i magen. Isen bör pulveriseras genom krossning uti något groft tyg, och derefter uppblandas endast med så mycket vatten, att det blifver förvandladt till ett drickbart gelee. För att gifva det en något behaglig smak, kan man gjuta något slags saft eller sirap deruti. Ett större glas deraf bör intagas på en gång, och detta upprepas med korta mellantider, till dess uppkastningarna upphöra. Ingenting kan vara angenämare för patienten än att på detta sätt få sin olidliga törst släckt. Verkan deraf är lika stor, som om man neddoppar ett brändt finger uti riktigt iskallt vatten. Om en eller två theskedar vanligt salt lägges uti isdrycken, så förminskas dess temperatur ännu mer, och läkemedlet får en kraftigare verkan. Om irriteringen är mycket stor, är isens vanliga temperatur, eller 32 Fahrenheit, icke tillräcklig för att frambringa tillbörlig verkan — då måste ma 4illorina dat cictf aAmfalada man dlae AA.. -8