Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 oktober 1854, sida 2

lArikes Nyheter. Götheborg. Franska linieskeppet ÅLe Jmappe, som i förrgår inkom till Wingasand, har igår ingått till Rifösjord. Flera franska örlogsfartyg väntas till Winga. I Lördags inkom till Riföfjord franska ångfartyget Milan, förande 4 kanoner, och afgick om söndagen. Natten till i dag har härstädes rasat en orkanlik storm från V.N.V. och N.V., dock afhöres ej, då detta nedskrifves, några timade olyckshändelser på kusten. Stormen fortfar ännu, men med förminskad kraft. I en uppsats med afseende på en tillämnad ny organisation af polisen i Paris, efter Engelskt mönster, yttrar Times bland annat följande: Det stora felet i organisationen af polisen uti Europas fastlands-stater, har varit det beständiga visandet af anfallsvapen. Det är godt och väl att hafva sådana i bakhåll uti vakthusen i fall af behof, och det kan äfven vara rätt, att Polismännen äro väl öfvade i vapnens bruk; men under vanliga förhållanden, må man låta dem vandra på gatorna såsom andra medborgare, med så litet hår kring läppar och käkar som möjligt. Hufvudsaken är att besolkningen betraktar dem för hvad de böra vara — män af fred och lugn, med uppdrag att skydda, ej att kränka den allmänna säkerheten och lugnet. Times upprepar härefter det kända sörhållandet, huru den engelske polismannen, sådan han genom Robert Peels anordning blifvit, blott i sitt korta, dolda vapen, batongen, äger tillräcklig kraft, att försvara sig mot oromakare, ehuru han äfven endast i högsta nöd må begagna detta vapen. Såsom bekant var det då den närvarande polisen i Götheborg organiserades, meningen att dervid följa Englands föredöme. Det var meningen, att polismannen skulle blifva en lugnets och säkerhetens upprätthållare, icke våldförare; att han på denna grund skulle förses med tillräcklig aflöning, för att ej behöfva Jaga efter bötesandelar, samt att män skulle till dessa befattningar utses, som genom allvar och värdighet i uppförande skulle kunna verka genom ett godt föredöme och, vid påkommande behof, genast erhålla biträde i deras åtgärder af hvarje rättsinnig medborgare. Principen härför låg ock tydligt uttalad i de vackra orden uti den nya polisstadgan, att det icke borde vara antalet af beifrade förseelser, af utförda arresteringsåtgärder, som skulle vittna om att Polisen uppfyllde sitt kall, utan att det bästa vittnesbörd härom skulle erhållas i att så få åtal som möjligt skedde, då detta visade, att brotten förekommos, innan de hunnit mogna till handling. Vi känna alla, att dessa goda grundsatser sedermera icke blifvit följda. Man frångick genast i början det engelska föredömet deri, att polisens underordnade tjenstemän blefvo uniformerade. Snart utrustades de äfven med skarpa sidogevär, i hvilkas handterande de inöfvades. Begäret att bilda dem till en militärkår, i st. f. till en medborgarevakt, gjorde sig alltmer gällande. Slutligen framträdde den tanken allt tydligare, att polismakten här, såsom i Europas despotiskt styrde stater, skulle göras till en makt, för att hålla stadens innevånare i tukt, d. v. s. blifva deras herrar, i st. f. att vara ordningens tjenare. Då uti ett samhälle som vårt, der menniskorna äro temligen oberoende och ömtåliga om sin Irfhet, det mött vissa svårigheter att utföra denna ordningsälskande plan, och polisen på sednare tider blifvit något litst återförd inom behöriga skrankor, utan att den rätta ordningen dermed blifvit störd, utan tvärtom derpå vunnit, hemställa vi huruvida det ej vore skäl, att behjerta Timess osvananförda ord, och återföra Poliskåren till dess civila betydelse.