Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 oktober 1854, sida 1

Qc— ———7 och besvär, hvarmed vanorna vid beqvamlig het och böjelse för yppighet fängsla och tryc I ka sinnet i hemlifvet, qvarhåller det i sitt sta tionära förhållande, utan man måste bryta med det, suspendera sig derifrån, kasta den gamla laddningen af öfverflödiga omsorger öfver bord och så sätta ut mot nya trakter och bygder, med själen öppen för intrycken af allt hvad natur och menniskolifvets vexlande förhållanden erbjuda lärorikt och begrundansvärdt. Då, först då skall man erfara verkan af en förnyelse, som förfriskar, föryngrar och gör hjertat varmare för lifvet och menniskorna. Det var en herrlig, solljus, lugn sommarmorgon då jag stod bland passagerarne på ett af de stora snällgående ångfartygen, som lade ut från Göteborgs brygga och såg staden aflagsna sig. Den har ingen vacker, än mindre storartad anblick, antingen man ser den från denna, eller andra sidan af elfven. Denna stora sjöstad ligger som en bergtagen prinsessa, inkramad i famnen af idel kala gråa granitarmar. Det är någonting obeskrifligt skönhetstorftigt och andelöst i alla dessa jemtstrykande och enformiga stenbildningar, som natur och menniskohänder lär samlat ihop utan alla pittoreska grupperingar eller vegetativa interpunktioner. Sjelfva den lisliga rörelse som råder på elsven — denna stora stråkväg för staden, på hvilken all dess rikedom kommer fördande — saknar all slags glad eller poetisk sargglans, och har oblandadt förvärfvets aktningsvärda karakter. Hur olik den,som råder på Stockholmsfjordarne, der de många kullbåtarne med sina snöhvita väftak och stundom löskladda stänger, och de många små pilsnabba ängbåtarne hvimla på vattenytan, med sina brokiga skaror af välklädda passagerare? Tanken på all den rikedom, som finnes inom de mänga stora och regelmässigt anlaggda husraderna i Göteborg, förmår icke segra på ögats begär att finna en vacker punkt att hvila vid. Med all sin rikedom ser staden torr och törstig ut; det är det estetiska lifvets källa som der icke har någon åder. Snart ser man staden for vinna, men de kala bergen följa ännu, ja, de förfölja långt ut i hafvet och bilda en vidsträckt både farlig och ful skärgård. Full — — — Ja väl! Ordet må stå der i motsats till skön; men ute i hafvet, kringsköljda af vågorna och bestänkta af deras hvita skum, eller ock återspeglande sig i den gröna genomskinliga kristallen, hvari lugnet förvandlar dessa, sammansmälter karakteren af deras vildhet och ödslighet så med hafvets, att deras fulhet upplöses af harmonien dermed. Färden gick till Norges strand. Det vackraste väder gynnade den och det käraste sällskap gjorde den för mig så angenäm som möjligt. Hafvet var så lugnt att det knappast krusade sig och på fartyget märktes ej den minsta vaggning. Man åt och drack utan fruktan för alla afskräckande följder. Under den allmänna belåtenhet som rådde under så sördelaktiga omständigheter fanns dock ett fruntimmer som såg ut att vara ganska illa till mods. Jag kände ett verkligt deltagande för henne, emedan jag sjelf fann mig så väl. Brusandet af det lätta klara vattnet då kölen genomskar 5 . 1 Aa AA . . . Å 2