det, var så musikaliskt, den hastigt framskjutande farten så angenäm och den rena hassluften, som med vinddraget spelade in från sidorna under soltältet, så förfriskande och lifvande, att jag ville det njutningen deraf ej skulle undgå någon enda. Jag nalkades derföre damen med det missmodiga utseendet, och i tanka att något verkligt bekymmer tryckte henne och att en välvillig uppmärksamhet kanbända skulle göra henne godt, tilltalade jag henne så vänligt som det passade sig för en alldeles obekant. Hon var ingalunda svår att komma sig för med, och vi hade icke samtalat många minuter, innan hon gaf mig del af sitt hjertas qval. — Herre min Gud — sade hon — hvad man måste lära sig umbära många af hemlifvets goda vanor på dessa vålsignade obeqväma ångbåtarne! Dessa spjelsofforna med sina trädkanter aå försasliga! Jag har väl ett par kuddar nere i min hytt, men ingen menniska att skicka ner att hemta mig dem. — Jag sade ingenting, men mitt medlidsamma hjerta blef slutet och kallt som en islupen källardörr; arma varelser, för hvilka beqvämlighet och vällefnad blifvit lifvets allt! Hur mycket hellre ville jag icke vara en fogel i rymden eller en fisk i vattnet, än en snäcka eller en skölpadda, som släpar sitt hus med sin varelse! Efter en dagslång resa mellan de förut beskrifna bohuslänska skären är det med en egen behaglig känsla man påföljande morgonen får sigte på Norges grönklädda kuster. Branta, skogbevexta berg och klippor, de förra än i så paralell sträckning och löpande så nära hvarandra, att man tror sig fara genom en sprängd kanal, än djerft afbrutna eller tillbakavikande, öppnande bassiner, fullströdda med grönklädda klippor, lik flytande skogsdungar; sådant är inloppet genom det ryktbart sköna Svinesund till den lilla täcka staden Fredrikshall, utmärkt för sin vackra belägenhet, sitt snygga och prydliga utseende, Christusbilden efter Thorwaldsen i sin kyrka, och sin starka och ryktbara sastning. Det är vid den vi till en början vilja uppehålla oss, såsom märkvärdig för våra historiska minnen alltifrån sin uppkomst. Det synes som dess murar, anlagda till motande af den krigslystna farfadrens anfall, af en hämnande Nemesis blifvit utsedda till en damm för hans hos sonsonen gengående anda. Det är på den, som Herran hemsöker sådernas orättfärdighet på deras efterkommande. — Vi vilja här, för dem som möjligen icke hafva sig fästningens uppkomst bekant, anföra anledningen dertill, då, såsom vi nyss sagt, den sammanhör med en ganska vigtig tidpunkt i vår historia. Då Karl den tionde, drifven af sitt eröfringsbegär, år 1658, sände Harald Stake att såsom en begynnelse till Norges intagande, (hvarigenom han ville finna sitt vederlag för förlusten af Trondhjem) bemäktiga sig Fredrikshall, som den tiden kallades Halden och endast var en liten köping under Fredriksstad, begagnade sig norrmännen af den natt, då Stake, intalad af presten i Id om stadens försvarslöshet och oförmåga att försvara sig, trygg och sorglös hvilade ut hos honom i prestgården, innan han påföljande morgon drog emot staden, för att på det höga berget som dominerar denna och trakten uppkasta ett litet bröstvärn af lösa stenar. Detta skedde af stadens borgare och tvenne kompanier fotfolk, som lågo till stadens besättning. med tillhjelp af de bönder, som i hast kunde samlas från nästliggande byggder, allt under anförande af en ansedd köpman, Peder Olsen Nordman, som från ett sitt fartyg lät hemta två små skeppskanoner, i brist på andra saltstycken, till hvilka man stöpte kulor i utholkadt tegel. Med ett så svagt försvar mottogo likväl norrmännen de segervanda 1200 man starke svenskarne så, att de måste afstå från sitt företag och tåga hem igen. Då norrmännen nu funno huru vigtig befästningen af denna punkt m————— —