Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 oktober 1854, sida 1

Klockan slog just tio, då modren och gossen på samma gång lyssnande reste sig upp. — Der kommer pappa, Johan! — Ja, lilla mamma, det är pappa! De hade hört en kärra stanna ute på gatan och skyndade båda emot den ankommande, som häftigt hade uppryckt dörren och nu stod på tröskeln, skakande snön från sina kläder. Johan hade fattat en af hans händer och fasthöll den liksom ville han draga fadren längre in i rummet. Mannen hade räckt sin andra hand åt hustrun och såg bedröfvad på henne. Slutligen sade han suckande: s — Therese, jag har varit mycket olycklig! Anda sedan bittida i morse har jag hållit med kärran i närheten af jernbanan och icke haft den ringaste förtjenst. Gud gifve jag vore död, Therese — det är min enda önskan. Den stackars mannens hufvud sjönk modlöst ned på bröstet, hans ögon stirrade mot golfvet, och han vred händerna i förtviflan, så att det knakade i fingrarne. Hustrun, som vid åsynen af mannens lidanden glömde sina egna, slog sin arm kring hans hals och sade snyftande: — O, var tyst, Frans! Det kan ju icke räcka evigt. Det är ju icke din skuld, att vi äro så olyckliga! — Pappa, pappa! ropade den lille gossen; jag är så hungrig; får jag ej ett stycke bröd nu? Dessa ord syntes bringa arbetskarlen utom sig. Han kastade en ursinnig blick på gossen och såg så vildt på honom, att barnet, förskräckt och gråtande, drog sig ännu längre tillbaka i vrån och med tårar ropade: — Snälle lille pappa! jag skall aldrig mer göra så! Arbetskarlen gick bort till sängen och såg med stel blick på den döende lilla, som fästade sina halfbrustna ögon på fadrens bistra ansigte. — Therese! utropade han. Jag kan icke uthärda detta langre. Det måste få ett slut! — Hvad är det? Hvad menar du? Arbetskarlen, som förstod hvilken dödande ångest han injagat sin stackars hustru genom detta utrop, blef plötsligen lugn.