AVP CL HHIIHA LIM CU ÖOu)0umlt 1CSUfllal, Hat raudnusrätten antagit oss såsom medbrottslige i Lindbergs förseelse och derigenom ansvarige lika som vi sjelfve begått den klandrade handlingen. En närmare granskning af saken tro vi dock skall visa: att vi icke haft någon delaktighet i Lindbergs åtalade förseelse och således icke heller äro pligtige för densamma ansvara; att Lindbergs åtalade förseelse ej bort bedömas efter det lagrum rådhusrätten tillämpat; . och slutligen att, om äfven det af rådhusrätten åberopade lagrum skulle till förcvarande fall vara tillämpligt; deraf ej följer den ansvarspåföljd, rådhusrätten bestämt. I trenne hänseenden är således den del af öfverklagade utslaget, som innefattar yttranden om ansvarspåståendet mot oss, mot lag stridande. Hvad beträffar det första af dessa skäl, eller att vi i Lindbergs åtalade förseelse ej böra anses delaktige, är sådant lätt styrkt, enär rådhusrättens domsskäl i detta hänseende, att vi ej gittat förebära, det Lindberg, vid den olaga handeln, gått öfver hvad honom ombetrodt varit, förfaller vid minsta granskning; ty ehuru vi ej uttryckligen förklarat, att Lindberg af oss ej varit uppmanad och ombetrodd att drifva någon olaga handel, har rådhusrätten ej haft minsta stöd af lag, att af denna vår uraktlåtenhet, på det advokatoriska sätt som skett, draga den slutsats, som skulle vi vara medskyldige och förty fälla oss till ansvar. Angående delaktighet i missgerningar stadgar 61 kap. missgerningsbalken, hvilket lagrum ovilkorligen förutsätter bevislig delaktighet i eller kännedom om den ifrågasatte förseelsen. Någon sådan kännedom eller delaktighet har ej ens blifvit oss tillvitad af någon annan än rådhusrätten, än mindre äro vi, mot värt nekande, i någon mobn derom öfvertygade. Efter sagde lagrum kan och bör något ansvar ej drabba oss. Ehuru sådant i rådhusrättens öfverklagade utslag ej tydligt är framställdt, synes detsamma grundadt på den princip, att vi skulle vara för vår handelsbetjent ansvarige. Denna åsigt, änskönt origtig, är oss ej oväntad, och står i full enlighet med det omdöme, utslaget i sin helhet lägger i dagen. Då likväl någon ansvarighet i lag ej är husbonde ålagd för tjenares olaga handel eller andra åtgärder, annat än i särskildte undantagna fall, hvilka icke få utsträckas längre, än de derom meddeldte föreskrifter antyda, hoppas vi att hos en upplyst domare ej skall uppstå ens någon tanka att göra oss ansvarige för Lindbergs åtalade olaga handel. Den andra anmärkningen, vi gjort, emot rådhusrättens i afseende å oss mendelte yttrande, torde äfven tarfva någon utläggning. Det lagrum, rådhusrätten emot oss tillämpat, eller 4 kap. 2 8 handelsbalken, lyder: Ej må någon annan än borgare idka handtverk, hälla öppen bod, eller sälja sina varor i minut, gör någon deremot, hafve förbrutit vahran och böte fyratio daler. Genom en slutledning, den man kan vänta hos en advokat, men som en domstol, hvilken gör anspråk på att räknas för oväldig, ej borde låta komma sig till last, bar rådhusrätten kommit derhän, att detta lagrum vore det enda, som på oss vore tillämpligt — förmodligen af den orsak, att detsamma gaf en ehuru oslägsen anledning, att afhända oss det varulager, Stensson i beslag anhållit. Föga granskning erfordras dock för att finna, att nämnde lagrum endast tillkommit för att skydda handeln och handtverken från intrång af dem, som derå ej vunnit burskap, och att således samma lagrum ej är tillämpligt mot oss, som här i Götheborg hafva burskap å handel och i följd deraf äro fullt berättigade, att vidtaga den åtgärd, som skett, eller att sända en af våra handelsbetjenter att med varulager bevista marknader i andra städer. Huru den förseelse, som Lindberg låtit komma sig till last, förr varit ansedd, inhemtas af 7 kap. 2 F Handelsbalken, som säger, att marknadsgods ej må säljas förr än marknad lyst är, vid äfventyr att köpet vare ogildt och köparen liksom säljaren skyldig att böta 10 daler. Då detta stadgande genom Kongl. förordningen den 13 Juli 1818 ändrats, har dermed ej afsetts att lemna tillfälle till värre trakasserier med marknadsbesökande, än förr, utan tvertom. 1818 års förordning tillkom nemligon just för att hindra och förebygga sådane våld mot egendom, som mot oss blifvit utöfvade. Efter den derigenom skedde ändring har all ansvarspåföljd för förtidig bandel vid marknad upphört, intill dess, genom 30 2 momentet af Handelsordningen d. 22 December 1846, det stadgande meddeltes, som ensamt till ifrågavarande fall är tillämpligt, eller att, för öfverskridande af handelsrättigheter, den felaktige gör sig förfallen till böter, från 3 rdr 16 sk. till 13 rdr 16 sk., efter omständigheterna. Härefter torde vi jemväl få fästa höglofl. kongl. hofrättens uppmärksamhet på den omständighet, att om äfven ansvar efter 4 kap. 2 g Handelsbalken bort oss ådömas, deraf ej lagligen följt, att hela det varulager, sem Lindberg för vår räkning till marknad medfört, skolat dömas förbrutet, Då lagen nemligen säger, att varan skall vara förbruten, kan dermed aldrig afses annat än den vara, som för tillfället omhandlas, genom handel hvarmed förseelsen skett. Dylika stadganden få ej tolkas längre och strängare, än ordalydelsen antyder, och då lagstadgandet blott talar om varan, kan och får dermed ej förstås annan eller flere varor, än mindre allt hvad i ett magasin eller hus finnes upplagdt. Hade lagstiftaren haft för afsigt att uttrycka, det ansvar efter 4 kap. 2 Handelsbalken skulle medföra förlust af alla de varor, den skyldige innehade, hade sådant tydligen blifvit anvisadt och ej uttryckt på sätt nu skett, dervid ordet varan, i singularis, ovilkorlif och bestämdt antyder, att ej mer än en vara är i sråga. Att tillvita lagstistarne sådane dolda meningar under lagens ord, som Halmstads rådhusrätt nu trott sig finna, blir att tillvita dem ytterlig enfald. Med kännedom hur och af hvilka vår lag tillkommit, torde man dock kunna antaga, att om, i förevarande fall, oförstånd, eller missförstånd, ådragit oskyldigt lidande, man ej har skäl att lägga sådant lagstiftaren till last, utan den eller dem, som af lagens bokstaf eller andra dragit andra slutsatser, än hvartill de föranleda. Annu en omständighet torde böra bemärkas vid bedömandet af rådhusrättens förfarande mot oss, neml. att, ehuru vår förseelse anses såsom en delaktighet i Lindbergs, Rådhusrätten ej fäller denne sednare till något ansvar. Häraf torde vi vara berättigade draga den slutsatsen, att då den åtalade tilldragelsen varit af den beskaffenhet. att sjelfva gerninoemannan ar byn