Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 september 1854, sida 2

duCTTA urCtluC SRulC DCHMLHUMIASOS III0CUuU TORA 0111114 VII åtminstone någon närmare utredning äskas i afseende på sättet och ändamålet för medlens användande. Den politiska ställningen var emellertid, isynnerhet vid tidpunkten af det sistnämnde kreditivet, så ömtålig, att äfven vi för vår del icke tvekade att yttra oss tillstyrkande, ehuru de betänkligheter vi icke kunde underlåta att i hofsamma ordalag framställa, mot oss väckte en officiel motvilja, som urladdade sig i ganska bittra utlåtelser från den sidans press. Nära sju månader äro sedan dess förflutna, och den erfarenhet, som derunder vunnits i afseende på vår regerings sätt att använda de skattemedel, hvilka med en så stor frikostighet och med ett så ädelt förtroende blifvit åt henne förtrodda, torde likväl, som vi förmoda, hafva öppnat ögonen såväl på representationen som på svenska solket i så måtto, att man hädanefter icke till den grad obetingadt som förut öser medel i regeringens händer, utan att hafva något slags reda uppå hvartill de må vara erforderliga. Ty, i sanning, svårt blir det att göra sig begripligt att under förliden sommar Sverges neutralitet, om den ett ögonblick varit hotad (hvilket icke ens den mest hyperboliska kannstöpare lärer kunna påstå) blifvit upprätthållen genom ett par linieskepps och fregatters samt några ångfartygs paraderingar i Östersjön, äfven om eskadern mera direkt, än som funnits på orderna, stått under en kunglig prins befäl, eller genom Rikets Ständers inbjudning att bese flottiljen vid Elgsnabben, eller genom det nya skruflinieskeppet Carl XIV Johans promenad till Stockholm för att förevisas ständerna; ej heller kunna vi föreställa oss att Sveriges besittning af ön Gottland antingen behöft betryggas eller ock kunnat betryggas genom inqvartering af några regementen, äfven om dessa haft den nåden att blifva mönstrade och fått exercera inför så väl Hans Maj:t Konungen som Hans Kongl. Höghet Kronprinsen; än mindre lärer det kunna bidraga till neutralitetens upprätthållande, om, såsom det berättas från södra orterna, Göta och Vendes artilleriregementen få tredubbla sin ammunition och erhålla kostnadsfria lektioner i förbindningskonsten. Med denna erfarenhet för ögonen huru och på hvad sätt vår regering bedömer behofvet af utomordentliga anslag och huru den i öfrigt uppfattar sin ställning till representationen, är det verkligen förvånande att vi nu för tredje gången få emottaga en proposition om ett förtroendevotum i långt vidsträcktare mening än någonsin de två föregående. Detta är icke litet betecknelserikt. Första gången vid början af riksdagen ansåg man sig behöfva lemna ett slags specifik utredning öfver behofven. Den andra gången åberopade man sig på hemliga utskottet, och förtrodde sig till dess lojalitet. Nu för tredje gången, sedan konferenser redan varit bållna om utvägar att fortskynda riksdagens slut, anser man sig icke längre behöfva någondera. Man bilägger endast ett statsrådsprotokoll, deri finansministern hr friherre Palmstjerna begär, att få fästa Kongl. Maj:ts nådiga uppmärksamhet derpå, att, Åsör den händelse Kongl. Maj:t äfven under påföljande år skulle finna sig föranlåten sammandraga någon större del af armåen eller utrusta någon betydligare del af flottan, andra medel till bestridande af dervid förefallande kostnader ej vore att tillgå, än dels hvad då kunde vara i behåll af det särskilda kreditivet på 2,500,000 rdr, som Rikets Ständer under den 25 sistl. Februari beviljat, dels den summa, som, enligt 63 Regeringsformen bör vara att tillgå till rikets försvar eller andra högst vigtiga ochangelägna ändamål, hvilken för närvarande endast är fastställd till en million rdr; på hvilken nakna framställning hr finansministern och statsrådets öfriga ledamöter grundat sitt tillstyrkande, att Kongl. Maj:t måtte begära ett kreditiv å ytterligare 13 million rdr till försvarsverket. Besynnerligt nog innehåller statsrådsprotokollet icke ett enda ord om det vigtiga förhållande, som i den kongl. propositionen omförmäles, nemligen att de nu för banden varande politiska omständigheterna nödga Kongl. Maj:t att städse vara beredd att vidtaga de mått och steg, som bevarandet af rikets sjelfständiga ställning i hvarje fall kräfver. Man stannar således i fullkomlig okunnighet huruvida dessa politiska omständigheter i någon mån varit föremål för öfverläggningar inom statsrådet, än mindro kan man sluta af hvilken beskaffenhet dessa öfverläggningar varit. Ensamt detta utgör en så svår konstitutionel anmärkning, att den fullgiltigt motiverar någon betänksamhet vid att bifalla den kongl. propositionen. Väl har man sett af anslagen i förstugan till Rikets Ständers hus, att hemliga utskottet varit för en vecka sedan sammankalladt, och väl har man anledning till den förmodan att Kongl. Maj:t täcktes i nåder meddela utskottet sin nådiga afsigt att hos Rikets Ständer framställa den ifrågavarande propositionen; men då deruti icke, såsom i Kongl. Maj:ts nådiga proposition af den 13 sistl. Februari om det förra kreditivet, omförmäles, att hemliga utskottets yttrand. deröfver varit inhemtadt, så kan man deraf lätt leda sig till den slutföljd, antingen att ett sådant yttrande vid detta tillfälle icke blifvit begärdt och således ej eller afgifvet, eller att, om det afgifvits, det icke varit af den beskaffenhet eller så behagligt, att Konungens rådgifvare ansett sig kunna deruppå stödja sitt underdäniga tillstyrkande. Visserligen har man vid detta, som vid föregående tillfällen, då propositioner framkommit angående utomordentliga anslag, hört åtskilliga besynnerliga rykten; förra gången taltes det om en hotande not från Ryssland, som skulle besvaras med ett kreditiv af 23 millioner rdr; denna gång läter man åter hviska om allvarsamma noter från vestmakterna, som fordra Sverges aktiva deltagande i deras sak, och detta skulle nu kräfva ett nytt kreditiv på ett par millioner; men politiska rykten, serdeles under nuvarande omständigheter, äro väl det vanskligaste af allting; och äfven om sådana aktstycken funnits till, — äfven om icke ryktena om deras till aro härledt sig från regeringens anslagsfordringar, hvilka man icke dessförutan trott sig kunnat förklara — så kunna till och med s. k. diplomatiska noter och korrespondenser understundom vara så gåtlika och tvetydiga, att de icke kunna rätt tolkas ens af hemliga utskott, ja möjligen slå dunster i ögonen äfven på eljest upplysta och kringseende personer. Uti andra konstitutionella stater anses det således vara ministrarnes pligt att sjelfva framträda inför representationen såsom uttolkare af dessa noter, och att, när dessa äro af den beskaffenhet att innebära någon fara för landet, öppet framlägga desamma. Vi veta ganska väl att sådant här anses stridande mot etiketten; men vederbörande måste då jemväl underkasta sig att man misstror vissa rykten om noter o. d. vara ämnade endast till lockbete, för att sånga de fiskar man önskar i sina nät, och att man följaktligen icke tror mer ån man ser. Således, för att hålla oss vid de nuvarande omständigheterna, önskar man att veta litet säkrare, huruvida de blifvande millionerna, här såsom i Danmark, möjligen skola uppslukas af röstningar mot vestmakterna, eller om de skola ske för att bereda Sverige till ett