misstroende till ministren åsido; vi antaga till och med att vi egde en minister som förtjente landets förtroende. Men vi kunde äfven i detta fall icke tveka att afstyrka den ifrågavarande kongl. propositionen den form den nu blifvit framställd, omslöjad af hemlighetens dunkel. Vi se ej huru svenska solket under något vilkor skulle kunna bortskänka sin rätt alt, derest omständigheterna skulle blifva sådana, att rikets sjelfständignet verkligen hotades, sammanträda, för att med konungen rådpläga om de mått och steg och de uppoffringar som erfordras för att låta det gamla Sverge intaga en dess sanna intresse, dess ärorika historia och dess tappra folk våärdig stållning i den förestående kampen. Detta folk bör ej öfverlemna åt någon ministör att för denna händelse ensam omgifva konungen, och grundlagen bar derföre äfven för slikt fall visligen stadgat att Rikets Ständers förseglade anordning å det kreditiv, hvilket är stäldt att vid infallande krig af konungen lyftas, ej må förr brytas eller summan af fullmäktige i Riksgäldskontoret utbetalas, än sedan riksdagskallelsen blifvit i hufvudstadens kyrkor vederbörligen kungjord. Denna grundlagsstiftarens oförtydbart uttryckta mening måste, efter vår tanka, ovilkorligen gälla äfven för det fall som i den kongl. propositionen förutsättes, eller att rikets sjelfståndighet hotades annorlunda än genom öppet krig; och ehuru mycket vi bekla, ga att organisationen af våra riksdagar skall vara så obeqväm, långsam och dyr, kunna vi dock icke under något vilkor medgifva, att regeringen — och minst en sådan som den nuvarande — må sättas i tillfälle att i dylika högmålssaker som den nu ifrågaställda kunna befria sig från nödvändigheten att öppet vädja till nationens mening, utan möjligen på egen hand kunna så styra och ställa, att när ändå vädjandet blir oundvikligt det då är — försent.