Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 september 1854, sida 1

— Det är alldeles icke nödvändigt att dröja dermed tills i morgon; jag har redan begge delarne. En stråle af glädje upplifvade Mathias dystra panna. — Hvad säger du! skrek mairen. Har du verkligen med dig både förladdningen och kulorna? — Ja... förladdningen var lätt nog att finna; den låg i samma riktning som skottet, men med kulan föll det sig något svårare; omsider fann jag den likväl: den satt i en gammal ek . . . här är den! Med dessa ord räckte Frans åt mairen såväl båda förladdningarne som den plattryckta kulan. — Allt har sin riktighet! sade mairen. Förladdningen är af filt, och oaktadt kulan är plattryckt, bär den ännu märken af ett kors. — Ja det är då temligen klart, sade Frans; eftersom det är Bernhards förladdning, och han sjelf har skurit märket i kulan i dag på morgonen. — Min Gud! hvad är det han säger? mumlade pappa Watrin darrande. — Han störtar honom ju i olycka! skrek Cathrine. — Ja det var just hvad jag fruktade, sade Mathias med låtsadt medlidande. — Stackars herr Bernhard! — Du medger således, att han blifvit skjuten med Bernhards bössa? — Ja naturligtvis medger jag det, sade Frans; det är Bernhards bössa, kula och förladdning; men deraf följer likväl icke, att det är Bernhard som skjutit honom. — Skulle han ana oråd? mumlade Mathias. — Bernhard var alltså, som jag sagt er, mycket uppbragt; han stampade mot jorden och ryckte mossan från stammen; då herr Chollet aflagsnade sig, följde han efter honom ända till foten af eken; der tog han sigte på honom, men på en gång ändrade han tankar; han gick några steg baklänges och kastade bössan ifrån sig; marken bär tydliga spår af, att hanen ännu var spänd — derpå har han Sprungit sin väg. — O min herre och frälsare! ropade mor Mariane; det är ju ett helt underverk. — Hvad sade jag er? frågade Bernhard. — Var tyst, Bernhard! afbröt honom fadern; och låt Frans tala! Ser du icke att han har ett fint väderkorn och är på rätta spåret? (Forts.)