Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 september 1854, sida 2

— Parisaren? frägade Frans. — Ja. Då han såg mig, kom han mig till mötes, ty i det klara månskenet kunde han igenkänna mig på långt afstånd. Då jag var på omkring tio stegs afstånd från honom, igenkände jag honom och jag märkte nu tydligt att jag blifvit bedragen. Jag ämnade just ropa på hjelp, då det plötsligt blixtrade borta vid den gamla eken, som står vid mor Telliers värdshus. Ett skott föll; herr Chollet uppgaf ett anskri och förde handen mot bröstet, i det han dignade till marken, Jag flydde derifrån som en vansinnig och jag har icke stannat innan jag kom hit ... Om huset legat tjugu steg längre bort, hade jag uppgifvit andan midt på landsvägen! — Ett skott! upprepade pappa Watrin. Plötsligen var det liksom en ryslig tanke med förnyad kraft vaknat inom Cathrine. Hon såg sig omkring med ständigt ökad förfäran, och då hon märkte att den hon sökte icke fanns tillstädes, ropade hon: — Hvar är Bernhard? För himlens skull, hvar är han? Hvem har sett honom? En dödstystnad skulle hafva blifvit svaret på denna fråga, om icke en jemrande röst genom den halföppna dörren upprepat: — Hvar den stackars Bornhard är, hvar han är? det skall jag säga er ... han är arresterad! Det var Mathias. — Arresterad? stammade Wilhelm. — Arresterad! Bernhard, mitt barn? skrek modern. — O Bernhard, Bernhard! detta fruktade jag! hviskade Cathrine, och hennes hufvud nedsjönk vanmagtigt mot skuldran. — O min Gud, hvilken olycka! utropade mor Tellier med hopknäppta händer. Endast Frans blef stående tyst och fästade sina ögon skarpt på vagabonden, liksom ville han läsa i hans själ hvad som var sanning i hans förklaring. — Det var en annan. .