Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 september 1854, sida 2

ta, och ju mer bekymrad hennes man blef, desto mer vaknade hennes samvetsförebråelser. I detta ögonblick ljöd ett skri af smärta utansör, och en halsqvasd röst ropade: — Hjelp! hjelp! Huru svag denna röst än var, igenkände likväl alla densamma, och Wilhelm, Mariane, Frans och mor Tellier utropade på en gång: Cathrine! Wilhelm var den förste vid dörren. Den öppnades och framför dem stod Cathrine, blek som ett lik, med stela, stirrande ögon och håret vildt och oredigt hängande ned efter skuldrorna. — Han är mördad! ropade hon; mördad! — Mördad! upprepade de öfrige med stigande fasa. — Ja mördad! ropade Cathrine, i det hon andlös kastade sig i Watrins armar. — Hvem? — Herr Chollet . — Parisaren? skrek Frans och blef lika blek som Cathrine. — Hvad är det du säger? Iala tydligt, barn! sade Watrin. — Hvar är han mördad, kära mamsell Cathrine? frågade Frans. — Vid Prins-källan, hviskade hon. Wilhelm, som stödde henne, höll på att släppa henne på golfvet. — Och hvem är mördaren? frågade på samma gångjEmor Tellier och Mariane. — Hvem? Det vet jag ej! svarade Cathrine. — Huru har det gått till? frågade Wilhelm, och hvad ville du der? — Jag trodde att jag skulle träffa Bernhard vid Prinskällan. — Träffa Bernhard? — Ja, Mathias hade sagt mig, att jag skulle möta honomll der. — Om Mathias är med i spelet, mumlade Frans, så finnes ännu hopp. — Du var således vid Prins-källan? frågade Wilhelm. — Ja, jag trodde att Bernhard väntade mig der och ville säga mig farväl. Det var icke sannt, det var ej han! — Det var ej han! ropade Wilhelm och andades löttare.