Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 september 1854, sida 1

Hon vägade icke tala om Bernhard, ehuru det var honom hon egentligen menade. — Ja hvart ha de tagit vägen? frågade pappa Watrin. Jag såg ju dem nyss. Cathrine kan icke vara långt borta; ropa på henne, hustru! Mor Mariane skakade på hufvudet. — Jag har redan ropat på henne, sade hon; men hon svarar mig icke. — Det är omkring tio minuter sedan hon gick, sade abbån. Ä — Har du sett efter i hennes rum? frägade Watrin. — Ja, men hon är icke der. — An Frans då? — Frans få vi nog reda på, sade mairen; han hjelper till att spänna för Wienervagnen. Abben började taga afsked. — Hustru, sade Watrin; slå i för herr mairen ännu en gång, och lät oss alla klinga med vår kära abb. Abben höjde sitt glas och med denna goda och milda röst, med hvilken han talade till Gud och till de fattige, sade han: — Jag tömmer en skål för den husliga friden, för endrägt mellan fader och moder, för den endrägt, genom hvilken allena barnens lycka kan försäkras. — Bravo, herr abbe! ropade mairen. — Jag tackar er! sade pappa Watrin; och måtte det hjerta, hvilket ni har till syfte att röra, icke vara slutet för er röst! Han kastade på Mariane en blick, som nogsamt antydde på hvem han syftade. — Och nu, min käre vän, sade abbn; torde ni icke upptaga illa att jag tar reda på min kappa samt min hatt och min käpp, och att jag ber herr mairen köra mig tillbaka till staden. — Ja gör er bara i ordning, herr abb, sade mairen; under tiden har jag ett par ord att tala med herr Watrin. (Forts.)