Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 september 1854, sida 2

salle all se domaremakten 1 Stor lornedring. Den ej allenast gaf i afs. å sormers iakttagande, ordning och värdighet den fullkomligaste karrikatyr af en domstol, utan hvad värre är, den väckte, genom sitt sätt att gå tillväga med sanningens utrönande 7), alla rättänkande åhorares förvåning och harm. Så tillät sig Domaren, före ransakningens början, i parternas och vittnenas närvaro, med rytande stämma öppet förklara, att alltsammans?vore af fången uppdiktadt. Och ehuru för öfrigt både parter och vittnen, åklagare och bisittare i rätten tillätos tala på en gång, så fick den stackars fången knappt öppna sin mund, förrän det röts till honom: ,Tig, Du har ingenting att säga ! Protokollet för denna dag innehåller endast läkarens intyg om den skadade handen, Långströms biografi, till hvilken vi torde återkomma, samt tvenne korta vittnesberättelser af fångknektarne Billing och Frisk. Enl. protok. har den förre endast vittnat, att ban kl. half 9 ifrågavarande afton afhemtat Långström till Brunos rum, hvarefter han aflägsnat sig, och den sednare, att han kl. 11 samma afton sett fången Canzler återföra Långström till sin cell, utan att något lidande å den sistnämnde förmärkts. Men hvad som verkligen vittnades af Billing, ehuru det ej kom in i protokollet, det var att Långström vågrade åtfölja Billing till Brunos rum, hvilket illa passande tillsammans med den sednares påstående, att L. begärt blifva förd dit, för att få bekänna. Då fången, efter uppläsningen af Billings vittnesmål, erinrade att protokollsföraren, vice häradshöfdingen Möller, uteslutit ofvanstående vigtiga del af vittnesmålet, afsnästes han dermed, att ,det ej angick honom (sic!) och att detta ej behöfde intagas, emedan det stod i kommendantsförhörs-protokollet m. m.; hvilket emellertid ej var fallet. — Då Långström bad få tillfrågadt och utredt, huruvida fången Canzler kunde nattetid få vara ur rummet, så förständigades han tiga, alldenstund detta ej angick domstolen 89; då han bad få tillfrågadt, om vittnena kl. 3 på natten återfört en fånge från Brunos rum, fick han samma svar. Här möta anledningar till åtskilliga anmärkningar. Bruno hade uppgifvit att fången begårt få blifva uppförd till hans rum, men Billing vittnade att fången vågrat följa honom dit — hvarför sökte domstolen ej med ett enda ord få denna motsägelse förklarad? — Det var naturligtsvis för att slippa ur detta dilemma, som kommendanten vid sitt förhörsprotokoll och tit. Möller vid domstolen helt enkelt uteslöto denna del af Billings vittnesmål. — Likalitet brydde sig domstolen om att fråga, hvad fången kunde göra nära 3 timmars tid på Brunos rum. Än mindre sökte man få utredt huruvida vaktknekt äger nattetid tillgång till fängelsets nycklar och rättighet att utan befälets tillåtelse taga fången upp på sitt rum. Man hade uppaifvit, och läkarens betyg var affattadt i ord, som gåfvo stöd ät en sådan uppgift, att fången sjelf tillfogat sig såret i handen; men ej med ett ord sökte domstolen få utredt huru detta kunnat ske. Det hade talats om fördjupniugar eller gropar i handen, om en ,fingertjock intryckning omkring handleden, likasom om någonting varit hårdt surradt deromkring? — och domstolen frågade ej efter huru det var möjligt för en cellfånge att sjelf göra sig dessa intryckningar, beröfvad såsom han är allting, och då han i flera dagar klagat öfver, att han ej haft något att binda upp sin arm med. Nu åter till ransakningen. — Fången begärde få höra slottspastorn såsom vittne, men ehuru han var närvarande afslog ordföranden, u tan öfverläggning, denna begäran, sägande: Pastorn har ingenting att upplysa, oaktadt slottspastorn, såsom de arme fångarnes ende tröstare och vän, och såsom den der dagligen besöker dem, ganska säkert baft åtskilligt att upplysa, men kanske betarade man att han skulle hafva allt för mycket. — Det synes, som hade man äfven bordt höra befälhafvaren å fästningen, för att få utrönt vissa förhållanden i af: seende å ordningen inom fängelset, hvilka kunnat lända till upplysning i saken. Då mälet en vecka härefter åter förekom inför rätta, hördes på Brunos begäran vaktknektarne Lind och Ferm, hvilka vittnade att kakelugnen i Brunos rum begagnats under sommaren tili kaffeoch annan kokning samt för att fördrifva fuktighet — (Hvad man kokade på natten blef emellertid ej upplyst). Harföruutan vittnade cellvakten Gustaf Olsson, att han kl. 7 på morgonen efter Långströms besök hos Bruno sett blåsor på den förres hand, ehuru L. ej omtalat orsaken. — Härefter fordrade allmänna åklagaren, att vaktkoekten Roos skulle höras, då ingenting mot honom förekommit, som kunde föras honom tiil last, och Domstolen, som förut afslagit Långströms hemställan i detta hänseende, beslöt nu att Roos skulle få höras på ed, dock med den reservation: ,viljande rånnusrätten, vid målets slutliga afgörande, pröfva hvad vitsord den vittnesberättelse, Roos kan komma att afgifva. må kunna lagligen tilläggas. — Häröfver förklarade Bruno. som tydligen var mycket rådd för att Roos skulle få vittna, missnöje — men denne afgaf emellertid följande högst märkliga berättelse: Tillsagd att ifrågavarande afton infinna sig på Expeditionsrummet, hade Roos, dit inkommen, snart efterföljts af Långström, hvilken, sedan han kommit ett par steg in i rummet, rusade på Bruno och fattade honom i strupen. Vittnet och den äfven närvarande fången Canzler hade hjelpt Bruno lös från Långström, som dervid föll till golfvet, der han fasthölls af Canzler, sedan vittnet släppt honom. Vitinet hade derefter ställt sig vid det i rummet befintliga fönster, så beläget, att vittnet icke kunnat lemna vidare uppmärksamhet åt hvad som tilldragit sig, än att vittnet sett hurusom Canzler först virat en linneduk om Långströms händer och sedermera spännt dem tillsummans samt satt honom i krumm. På tillsägelse af Bruno, att vittnet nu kunde gå, enär såsom orden fallit: ,Långström nu väl icke längre skulle kunna våldföra sig på någon, hade vittnet aflägsnat sig och gått till hvila. På framställda frågor upplyste vittnet, att Långström, satt i krumm, blifvit af Canzler rullad utför golfvet, men hvarken derunder eller så länge vittnet var tillstädes jemrat sig eller yttrat annat än önskan att Canzler skulle förderfva någon lem på honom. Vidare upplyste vittnet, att eld varit i kakelugnen når Långström inkommit, samt att Bruno en gång frägat Långström, sedan denneblifvit satt i krumm, om han icke kunde göra bättro reda för penningarne. När vittnet aflägsnade sig hade Längström haft en sådan plats, att han omöjligen kunde skadas af elden från kakelugnen. Efter detta vittnesmål fann Bruno, som förr talt om huru Långström lugnade sig vid söreställningen om det orätta och vådliga i sitt förhållande, för godt att medgifva, det krumsittningen ägt rum, men det skedde Li följd af Långströms våldsamhet mot Bruno och enär intet annat fängsel fanns till hands (sådant kal1 ÄR? — GAA PD