Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 september 1854, sida 2

söhjande. Den 22 sistl Juni kl. I 9 på aftonen anbesalles fångknekten Billing af förste vaktknekten Bruno, att upphemta Längström på Brunos rum. Långström vägrade att följa, under påstående att han fruktade blifva ånyo misshandlad för att bekänna; men måste dock medfölja. Uppkommen på det bestämda rummet finner L. der före sig utom Bruno fångknekten Roos och en Iifstidsfånge Canzler, hvilken begagnas såsom cellhandräckning om dagen. Vid åsynen af alla dessa personer, ville Långswöm springa på dörren och grep, då han härifrån hindrades, Bruno om halsen, ble! dock öfvermannad och kastad på golfvet. Härefter — här begynner sjelfva pinohistorien — blef Långström lagd i krumm, framför en brinnande eldbrasa så nära till elden, att hans högra hand bief alldeles stekt. — (Åbet är, berättar ett trovärdigt ögonvittne, en i sanning upprörande syn, att inkomma i den arma mannens trånga cell och se honom gå och qvida öfver den rysliga plåga hans bödlar honom tillfogat. Hela den yttre handen är ett enda sår, Ohyggligt att påse. Handens benbyggnad ligger lika hvit och renskrapad för oss, som man ser på ett skelett. Rundtomkring är köttet starkt inslammeradt, och en svär stank utgår derifrån, så att man med vämjelse måste vända sig bort. Man erinre sig, att detta svåra sår skall läkas i en af ren luft alldrig uppfriskad cell, i en qväfvande hetta.) — Efter denna misshandling återfördes Långström till sin cell kl. 11—12 på natten. Först omkring tre veckor härefter hölls kommendantsförbör öfver tilldragelsen, dervid Bruno uppdukade den historien: att Långström begärt få tala vid Bruno på hans rum, för att bekänna huru det tillgått vid stölden å Redogörarekontoret 1). Af fruktan för den ovanligt starka och högst vådliga Långström 2), tillsade Bruno sångknekten Roos att vara tillstädes vid Långströms inträde, vid hvilket Långström, utan föregånget tal, genast rusade på Bruno och fattade honom i halsen, men med Rooss tillkomst och biträde lösgjordes Bruno, hvarefter Längström, på föreställning om det orätta och vådliga af ett sådant förhållande, lugnade sig 3), och som Bruno tyckte han var ångerfull öfver sitt företag och lugn till sinnes, lät han Rons gå utom dörren, medan Långström gjorde den bekännelse han anmält sig vilja göra om stölden å Redogörarekontoret, hvilken Långström också gjorde, men som den i hufvudsaken var i likhet med den han gjort vid kommendantsförhöret, så var deraf ingenting att anmäla och ville Bruno förbise det orätta uti Långströoms förhastade förhållande emot honom vid tillfället 4). — Bruno förnekade allt våld på L:s hand utom det som var nödigt för handens borttagande från strupen. Vaktknekten Rooss vittnesmål instämde vid kommendantsförhöret med Brunos berättelse, ehuru, såsom man sedermera får se, Roos inför Rådhusrätten aflade en helt annan berättelse. Lifstidsfången Canzler förtäljde att han till Bruno framfört Långströms önskan att få enskilt samtal med Bruno på hans rum för att göra bekännelsen. Långström begärde få höra lifstidsfången, f. d. fältskärseleven Holmberg, som skött hans hand förrän doktorn fick veta, att L. hade något ondt i handen, och Holmberg berättade då, att han d. 23 Juli på begäran besökt Låogström och funnit på hans hand några små blåsor, till utseende som om på handen varit spilt 5) något varmt, t. ex. soppa 6) men fick icke något svar huru blåsorna tillkommit och trodde Holmberg att Långström förtegat blåsornas tillkomst äfven för doktorn (som?) efter omkring 8 dagars förlopp befallde Holmberg att 2 gånger om dagen se till Långströms band, hvilken misstanke äfven Holmberg fattade, emedan det först obetydliga onda på handen sörvärrades. — Holmberg styrktes i denna tanke ytterligare, då han omkr. 8 dagar efter midsommar fann en intryckning nära såret, såsom efter åtdragning af ett snöre eller band, samt singrarne blåa och armen svullen. Dessa äro de vittnesmål, som meddelas i kommendantsforhörets protokoll. Besynnerligt nog saknas i detta protokoll ett vittnesmål af Billing, hvilken lärer upplyst, att Långström långt ifrån att han begärt tala vid Bruno vägrat gå till denne, af fruktan att blifva ånyo misshandlad. Den 18 Juli förekom målet första gången vid domstol, nemligen rådhusrätten i Warberg. Protokollerna om denna första undersökn. innehålla ingen ny upplysning i sak om icke Långströms beskrifning på hura det går till att bli lagd i krumm. hvilken är följande: ,hbänderna hopbindas sramför knäna, mellan hvilkas veck och armveck stickes en käpp, hvarefter öfra delen af kroppen medelst ett i käppen fastgjordt tåg pressas mot knäna, på ett sådant sätt, att den som utsättes för en dylik misshandel icke har förmåga att det ringaste röra sig. — Detta är allt hvad som förekommer i protokollet, men hvad der ej finnes intaget, det är den vigtiga upplysningen, att kakelugnen i Brunos rum varit eldad ifrågavarande natt, hvilket af Roos medgafs, utan att han kunde förklara hvarföre midt i heta sommaren detta var nödigt. Besynnerligt nog, eller rättare: icke besynnerligt alls, underlät domaren att göra både Bruno och kommendanten, hvilka voro närvarande, den naturliga frågan, hvarför kakelugnen blilvit eldad, hvarför man ock till nästa förhör hann påfiona, att det var för fuktighet i rummet, hvarmed domstolen, under vidare pröfning, lät sig nöja. Eget nog hade åklagaren till detta förhör icke kallat vaktkarlen Billing, hvilken var den som upphemtat Långström ur häktet, och som derför ovilkorligen bordt höras: icke heller vaktkarlen Frisk, som hade cellvakten ifrågavarande afton, men deremot de 1) Hade det ej varit naturligast att denna bekännelse skett i cellen, alldramest då man var så rädd för fången? Hade för öfrigt icke bekännelsen lämpligast bort göras för någon af befalet på stället, eller trodde sig Bruno äga mer än de fångarnes förtroende? Det sednare strider något mot hans sedermera yttrade fruktan för öfvervåld å Långströms sida. 2) Obs. Långström är 10 qvarter 3 tum och har sutit 5 månader i cell. — Hans styrka måste då vara ovanligt farlig för den unge, friske och starke Bruno! 3) Det synes ju att Bruno varit fogligheten sjelf, som kunnat göra så vackra saförestallningar! 4) Hvilken god själ den Bruno! Och huru lycklig har han ej varit att hafva fått en protokollförare, som vetat att framställa hans tal i så valda ordalag! 5) Vi följa protokollets stafningssätt och satsbyggnader. 6) Den sjudande soppan skulle då uppburits om natten, ty det försäkrades af alla, att Långströms hand var utan minsta skada på qvällen, då han uppkallades till Bruno, hvilket ock bekräftas af hans förmåga att kunRd