Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 september 1854, sida 1

ur huset. Hans far ämnade fatta sin, men abbn höll honom tillbaka. — Hvad gör ni, herr abbe? ropade gubben. Har ni icke hört hvad han vågar säga till mig? — Min gamle vän, hviskade abbn; ni har varit alltför bård mot er son. — Alltför hård? upprepade han; kommer ni nu också? är det jag som varit hård, eller är det hans mor? Alltför hård, liksom jag icke hade tårar i ögonen då jag talade med honom; ty jag älskar honom, eller rättare sagdt, jag har älskat honom så som man älskar sin ende son... men nu, fortfor han med en af vrede qvåsd röst, nu kan han gå hvart heldst han behagar och bli hvad han vill, endast jag slipper se honom. — Den ena orättvisan leder till den andra, sade abben högtidligt. Gud har förlåtit eder er hetta, han skall icke förlåta eder er orättvisa. I detsamma instörtade Cathrine blek och förstörd i rummet. Hennes vackra blå ögon stodo stela i hufvudet, och stora tårar rullade ned för hennes kinder. . U hvrad har händt? hvad är på fårde? frågade hon, i det hon ömsom såg på abbens sorgsna mine och den gamle skogvaktarens dystra ansigte. — Seså! der ha vi ännu en! ropade skogvaktaren, i det han tog pipan ur munnen och stoppade den i fickan, något hos honom oerhördt. . — Bernhard har omsamnat mig under tårar, fortfor Cathrine; han har tagit sin hatt och sin jagtknif samt sprungit sin väg likt en vansinnig. . Abben vände sig bort och höll näsduken framför sina tärfyllda ögon. . — Bernhard ... Bernhard är en... svarade Watrin; och du... du... Utan tvifvel ämnade han yttra något riktigt hårdt; men hans vredgade blick mötte den unga flickans milda och bedjande ögon, och hans vrede bortsmalte hastigt, liksom snön för Aprilsolens strålar. — Och du... du... mumlade han rörd, du är en bra flicka! omfamna mig, mitt älskade barn! — Han sköt den unga slickan sakta ifrån sig och vände sig till abben. (Forts.)