Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 september 1854, sida 1

——— ———-—7 — Nej, icke det ringaste. — Hustru, du vill val icke göra barnen olyckliga för någIra lumpna penningars skull? — Men, min gubbe, när spiltan är tom, så slåss hästarne. — Men om man gister sig utan att alska hvarandra, gär det då bättre? — Nej, det är också sannt, hviskade mor Mariane. — Då vi båda gifte oss, fortfor pappa Watrin, hade vi då pengar? Nej, vi voro fattiga som två kyrkrättor och ännu i dag äro vi icke synnerligt rikare. Men hvad skulle du väl då hafva sagt, om våra anhöriga velat åtskilja oss för ett par hundra lumpna riksdalers skull? — Ja allt det der är mycket riktigt och vackert; men det är också icke detta, som jag har mest att invända mot. — Och hvad är det då? Låt oss höra. — Åh det vet du mycket väl, sade mor Mariane. — Lika mycket, låtsa som om jag icke visste det. — Hör, Wilhelm! sade modren, i det hon skakade på hufvudet, vi kunna icke försvara detta giftermål inför våra samveten. — Hvarför icke? — Emedan Cathrine är en kätterska. — Hör hustru, hustru! ropade Wilhelm och stampade med foten; jag anade nog att det der var stötestenen, men jag ville icke tro det. — Ja, jag ändrar icke min mening! Så som jag var sinnad då jag var tjugu år gammal, så är jag det ännu. På den tiden motsatte jag mig så mycket jag förmådde, att hennes stackars mor skulle gifta sig med Fredrik Blum. Olyckligtvis var hön din syster; hon var sin egen herre och behöfde icke mitt samtycke; men jag sade likväl till henne: Rosa! kom ihåg hvad jag säger dig, det skall bringa dig olycka, om du gifter dig med en kättare. — Hon hörde icke på mig, och gifte sig, men det gick som jag sade . . . fadren har blifvit dödad, modren är död och barnet är föräldralöst. — Du vill kanhända förebrå henne äfven detta. — Nej, men jag förebrår henne att hon är kätterska. — Men för fan! skrek Watrin; vet du då hvad en kätterska är? — Det är en varelse, som skall blifva evigt fördömd. (Forts.)