Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 september 1854, sida 1

— —— — — Stängselfrågan. En ibland de vigtigaste frågor för Sverges landtbruk, särdeles på de mera skoglösa orterna, hvilka nu begynna blisva ganska öfvervägande i vårt land, är frågan om en forändrad Slängselförsattning. Öckså har den utgjort ett bland de mest framstående öfverlaggningsämnena vid våra landtbruksmöten och särskilt vid det sednaste landtbruksmötet i Lidköping. Det ar dersöre med gladje man förnummit, att Stockholms tidningar begynnt agitera frågan med allvar, hvarigenom man kan hoppas, att Rikets Ständer denna gång ej skola taga saken så likgiltigt som vid föregående riksdagar. Den uppsats Sv. Tidn. i ämnet meddelar, som tydligen stödjer sig på ett Frih.Hiertas yttrande, synes oss framställa saken så klart i dess rätta dager och så lättfattligt, att vi göra oss ett nöje att återgifva densamma. Likväl må den anmärkning förutskickas, att Sv. Tidn. synes oss hafva förbisett en omständighet, som i allmänhet alltför litet behjertas i vårt land, d. ä. svårigheten, ja rent af origtigheten af att skrifva en författning i en -sådan fråga gällande för hel: landet, då det är tydligt, att här mer än i något annat fall, Skogsbygd och Slättbygd, de glest bebodda och de tätt bebygda orterna af landet kräfva olika föreskrister. Det är derföre i sådana ämnen vi behöfva lånsnåmnder, hvilka för hvarje ort uppgöra förslager till särskilta forsattningar. Efter denna anmärkning meddela vi Sy. Tidn:s uppsats: Öfvertygelsen om nu gällande slångselstadgas menliga inverkan så väl på skogshushållningen, som på åkerbrukets förkofran har i senare tider blifvit allt mera utbredd. Alla de som egnat någon uppmärksamhet åt detta ämne, synas hafva öfverenskommit om, att sjelfva grundsatsen för lagen om egofrid, som för närvarande är sjelfförsvarets, måste förändras derhän, att den sammanstammer med den lag för hvarje samhälle, att hvar och en bör beU . . 2 LJ gransa sin frihet så, att den ej tråder annans råll för nåra. På denna lag hvilar ej nu gällande stängselstadga, enär den icke ålägger en hvar att vårda sina kreatur, att de icke öfverstiga grannens gränser och förnärma hans egendom; utan grannen, som ej kan genom stängsel skydda sina egor, får skylla sig sjelf för den förödelse, som främmande kreatur anställa. Han måste alltså sjelf försvara sin egendom; och då han brister i detta försvar, der eger den angripande, representerad af sina kreatur, laglig rätt att till hans försång förstöra hvad som finnes. Tillämpad på annan egendom, skulle denna lag så lyda, att tjufven ege rätt att taga der ban ej kan utestängas. Att denna rättsgrund är falsk, torde vara ovedersägligt. Huru inverkar detta å en falsk rättsgrund hvilande, lagstadgande på skogsvård och jordbruk ? Skogsvården kan sägas nästan ieke alls finnas till, och detta framför allt till följd af nuvarande stangselstadga. Den minsta eftertanke visar, hvilken oberäknelig myckenhet ung skog rid upprättandet af sjelfva stängseln förstöres. Man har sett uppgifvet, att för att hägna en träcka af en mil; åtgå endast till stafver eller cc q — — — —