Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 september 1854, sida 1

— Verkligen! utropade pappa Watrin glad; Bernhard älskar Cathrine, och hon älskar honom? — Tvifla icke derpå! — Äck ja, det måste jag ju veta förut! — Ni samtycker således? — Af allt mitt hjerta! ropade gubben; derpå hejdade han sig plötsligt. — Men ... sade han. — Men hvad? — Men han får först tala med gumman . . . Allt hvad vi under de senaste tjugusex åren gjort, har skett genom öfverenskommelse. Bernhard är hennes son såväl som min, han det är mycket nödvändigt. Derpå gick han bort till köksdörren och ropade utåt: He, min gumma, kom in till mig på ett ögonblick: Han gnuggade sig i händerna, hvilket hos honom var ett tecken till den aldrahögsta belåtenhet, och sade: — Nej se bara på den krabaten, den Bernhard! Det der är då bland det klokaste han gjort i hela sitt lif! I detsamma kom mor Mariane in. — Hvad vill du mig? frågade hon, i det hon torkade sig i pannan med sitt hvita köksförkläde. Jag har alls ingen tid, ty jag har just satt tårtan i ugnen. Först nu fick hon ögonen på sin gäst. — Hvad ser jag, herr abbån! utbrast hon. Tjenarinna! jag hoppas att ni mår väl, och er nidce Alexandrine likaså? Ni vet väl redan, att glädjen står högt i taket här i huset, i anledning af Cathrines hemkomst. — Jag, ropade på dig, afbröt hennes man henne, på det du måtte säga mig din mening i en vigtig sak. Bernhard vill gilta sig. — Bernhard! gifta sig? och med hvem? — Med sin: kusin. — Med Cathrine? — Ja med Cathrine ... hvad säger du derom? fort! — Cathrine, svarade mor Mariane, är ett godt barn, en liten rar flicka . . . — Sannt! Vidare. — Som icke. skall göra oss skam ... — Vidare, vidare! — Men hon hår ingenting. — Icke det? måste derför äfven tala med henne . ... ja, ja, fortfor :