Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 september 1854, sida 1

— — . stör, hvartill vanligen tagas unga och vackra — träd, 20,000 stammar; och om man besinnar huru många tusental mil, som vära af lagen anbesalda hägnader utgöra, så häpnar man öfver den förstörelse, som derigenom tillvagabringas. När härtill räknas allt det klufna virke, som ligger i sjelfva hägnaden, så blir förödelsen än mer påfallande, eller rättare sagdt, det blir ännu omöjligare att i tanken ens närma sig till en klar bild af den åstadkomna förödelsen. Men äfven detta är blott en ringa del af hvad som förstöres, derigenom att unga trädplantor, under sjelfva betningen, dels nedtrampas, dels afbitas, helst en oärlig granne kan genom ett håls upptagande på stängseln göra sina kreaturs förstörande betning lagenlig. Under sådana omständigheter är ej tänkbart, att en skogsegare skall med omsorg vårda sin skog, än mindre genom insåning af skogsfrö förkofra den. För åkerbruket åter medför nuvarande stängselordning två ganska förderfliga verkningar. Först och främst möjliggör den — hand i hand med hitintills varande bränvinsförfattning, — kreaturens framfödande utan odling af soder och betes-växter, hvilken odling just varit hvad som uppdrifvit andra landers åkerbruk. Liksom dranken gifver kreaturen lifnäring om vintern, så ger vallslappningen på de vida betesmarkerna dem föda om sommaren. Båda hindra att införa förbättringar till åkerbrukets uppkomst, båda motarbeta gödselförrådets förökning och förbättring, genom dess bortspillande på marken och dess försämring genom drankfödan. Den andra förderfliga inflytelsen för åkerbruket af nuvarande stängselstadga är att den hämmar odlandet al fleråriga foderväxter, hvilket dock är ett nödvändigt vilkor för afhjelpandet af nu rådande missförhällande mellan boskapsskötsel och åkerbruk, och hvarigenom det senare qvarhålles på samma låga ståndpunkt. Ty hvilken kostnad att på slätten stänga? Och stänga ej blott för egna kreatur, mot hvilka man nog kan freda sina egor, men nödgas stänga mot andras, och ändå icke kunna hindra att en vacker dag grannens kreatur betar mitt skönaste klöfverland ! Men ännu mera. Vintern kommer på, i den skogfattiga men ändå stängselrika orten. Huru hindra, att under långa, kalla vinternätter, frestelsen besegrar kojans invånare att till de srysande barnen hemsöra en och annan stump af grannens stängsel? Och innan kort står denna i det spillrade utseende, som de nogsamt känna, hvilka vintertiden resa öfver våra slätter. Då våren kommer och sodertillgångarna börja brista, begynner å nyo den lagliga rätten för alla grannarnes kreatur att beta mina gärden, så länge min stängsel är i detta skick. Hvilka årligen förnyade kostnader, och årligen ökade, enär skogstillgången blir allt mindre! Under sådana förhållanden är icke att undra på om slättbon fortfar med sitt gamla ömkliga åkerbruk, heldre än att underkasta sig alla de uppoffringar och den förtret, som äro förenade med foderväxters odling. På de flesta ställen är han dertill tvungen af bristande tillgångar, och der tillgångarne ej saknas må vi beundra hans ihärdighet, att, i trots af en nn