Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 september 1854, sida 1

Cathrine Blum. Af Ålexander Dumas. (Öfversättning.) (Forts. fr. N:o 207.) — Vet du väl, fortfor Bernhard, i det han knöt handen mot pannan, att om olyckan velat att du icke fått detta bref, eller om du fått det och likväl icke tagit en annan väg, kort sagdt, om du kommit genom Villers-Cotterts och på vägen mött den der slyngeln ... hör på! vid blotta tanken derpå kommer jag ovilkorligen att gripa efter min bössa... — Var tyst! utropade Cathrine, förskräckt öfver det vilda uttryck, som så plötsligt förvred den unge mannens drag. — Hvarför skall jag tiga? frågade han. — Se dit! hviskade Cathrine, i det hon lade sina läppar intill hans öra; der är han ju! der borta vid dörren! — Han! skrek Bernhard. Hvad vill han här? — Tyst! sade Cathrine, i det hon lade sin hand på hans arm. Det är din mor sjelf, som bjudit honom hit tillika med mairen och hans dotter... Bernhard, han är din gäst! En ung man, i en elegant morgonfrack med brokig halsduk och ett ridspö i handen, inträdde i detsamma genom dörren; men då han såg de båda unga nästan i hvarandras armar, stannade han, liksom visste han icke rätt om han skulle komma närmare eller vända om. I detta ögonblick möttes deras blickar, och Bernhard såg ljungande på honom. Parisaren förstod genast, att han vågat sig in i tigerns kula. — Om förlåtelse, herr Bernhard, stammade han; men jag sökte . . . — Ja, svarade denne; och ni fann troligen hvad ni icke sökte. — Bernhard! hviskade Cathrine sakta; Bernhard! — Släpp mig! sade den unge jägaren, i det han sökte lösrycka sig från Cathrine; jag har ett ord att såga herr Chollet. Så snart jag fått säga det, skola vi genast vara på klar fot med hvarandra. — Bernhard, upprepade Cathrine, var lugn... — Jag är lugn! låt mig blott tala! gå din väg! och med