Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 september 1854, sida 1

Derpå vande hon sig till Cathrine och sade i högfärdig ton: — Mamsell, det sägnar mig att råka er. — Har min tant tänkt på att fråga er, om ni önskade något, fröken ? frågade Cathrine, utan att på minsta sätt synas stött öfver frökens brist på vänlighet. — Ja, mamsell, men jag önskar ingenting. Och med en mine, liksom tyckte hon, att det nu kunde vara slut på förtroligheten, tillade hon: Har ni tagit några nya mönster med er från Paris. — Jag har under den sista månaden innan jag reste sökt samla allt det nyaste jag kunnat komma öfver. — Har ni också lärt att sy kappor der? — Både kappor och hattar. — Hos hvem var ni? Hos madame Baudrand eller hos madame Barenne? — Nej, jag var i ett långt anspräkslösare etablissement; men jag hoppas att jag ändå förstår min konst lika bra. — Det skola vi snart få se, svarade fröken Euphrosyne med beskyddaremin. Så snart ni flyttat bort på Fontaine platsen skall jag skicka er några gamla kappor att ändra och en; hatt sedan förlidet år att göra modern. — Tack, fröken! sade Cathrine med en sörbindlig nigning. Plötsligt höjde den unga flickan på hufvudet, lyssnade och började darra. Hon tyckte sig höra sitt eget namn, och straxt derpå ljöd också en röst utanför, den hennes hjerta kände allt för väl, och som, i det den kom närmare, hastigt och ifrigt ropade: — Cathrine, hvar är då Cathrine? I samma ögonblick störtade Bernhard in i rummet, betackt med damm och pannan drypande af svett. — Ahl ropade han, då han blef varse Cathrine. — Ah! upprepade han liksom en person, hvilken länge varit under vattnet och ändtligen kommer upp samt åter får hemta luft — min Gud, är det verkligen du! . . . Ändtligen, andtligen! Han nedsjönk på en stol, i det han fortfor att hålla den unga flickans händer mellan sina. — Bernhard, käre Bernhard! ropade Cathrine, i det hon räckte honom sin kind till en kyss. Vid sonens utrop hade Mariane inträdt i rummet, och då hon i det ena hörnet såg fröken Euphrosyne stå ensam och ösvergifven, med en högst missnöjd uppsyn och i det andra denna grupp, som glömt sig sjelf och hela verlden omkring sig,