Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 september 1854, sida 1

——7575k7—— — envisa motstånd, hvarmed Bondeståndet mött det särskilta utskottets förslag till reglerande af bränvinstillverkningen — förslaget till lag för försäljningen har ännu ej blifvit diskuteradt i stånden. Vi ämna icke här ingå i något bedömmande af bondeståndets handlingssätt i denna sak, kunna dock ej återhålla den anmärkningen, att så snart ståndet uppfattat förslaget såsom för landet förderfligt — ifall man n.b. härvid tänkt på landet och ej uteslutande på den bränvinsbrännande jordägaren — så är det i sin fulla rätt, då det på alla grundlagsenliga sätt söker hindra dess antagande. Här möter ock den vigtiga frågan, huruvida verkligen det särskilta utskottets förslag är rätt välbetänkt och huruvida de i sammanhang dermed vidtagna qväfningsåtgärderna varit rätt praktiskt kloka. Vi erkänna att vi i detta hänseende, särdeles på sednare tider, fattat rätt stora betänkligheter. För att motivera dessa torde vi få återkomma till en allmännare öfverblick öfver hela denna svåra fråga. De sednare tidernas erfarenhet har på det tydligaste bekräftat sanningen af den sats, som redan tillförene blifvit af skarpsinnige tänkare utvecklad i theorien, att inom ett lands industriella förhållanden friheten är den bäst ordnande lagen, den enda, som kan och bör bestämma förhållandena mellan tillverkning och afsättning, m. m. och som derigenom framkallar det största industriella lif, med deraf härflytande nationell välmåga. Sanningen af denna sats är numera så af erfarenheten bevisad, att då några lagstiftare, såsom nyligen vår sinansminister, frih. Palmstjerna eller hr v. Hartmansdorff, uppträda och tala om lagbestämmelser såsom skyddande ett lands industri, finner man deras åsigter egentligen endast anmärkningsvärda för den kompletta brist de röja på insigt i allt hvad statshushållningsläran på sednare tider lärt. — För hvar och en, som betraktat förhållandena med mera fördomsfria och för tidens sanningar öppna blickar, är det alldeles tydligt, att det är Friheten — tidehvarfvets största tanke! som skall föra menniskoslägtet framåt, icke blott i ekonomiskt, utan ock i andligt afseende. Genomträngd af denna öfvertygelse, var det med stor tvekan man i en fråga trodde sig böra afvika från frihetsgrundsatsen — det var i fråga om bränvinet. Vi hafva förut motiverat skälen hvarföre vi ansågo oss kunna våga denna inkonseqvens. De lågo hufvudsakligen deri, att man i Danmark och Norge utan fara kallat lagstiftningen till hjelp mot bränvinets missbruk, och det tycktes då, som skulle man kunna i Sverge göra detsamma. Likväl yrkade vi för vår ringa del, att man härvidlag skulle gå gradvis tillväga, så att man skulle bestämma tillverkningsskatten för första året till 4 sk. bko per kanna, för det 2:a året till 8 sk. och först för det tredje till 16 sk., med bibehållande af samma tillverkningstid som i Norge, eller 6 månader årligen. Då särskilta uwskottet framkom med sitt förslag, att på en gång höja beskattningen på tillverkningen till 16 sk. bko per kanna, med bränvinstidens inskränkning till 2 månader om året, och då såsom en följd häraf Kongl. Maj:t !