Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 september 1854, sida 1

insåg hon nogsamt hur mycket hon misstagit sig om sin sons känslor för fröken Roisin, och, kränkt öfver att se sin skarpsinnighet sålunda komprometterad, ropade hon: — Men Bernhard, Bernhard! hvad är det der för ett uppförande ! Utan att hvarken höra på sin mor, eller observera fröken Euphrosynes närvaro, utropade han: — 0. Cathrine! om du visste hur mycket jag lidit! ... jag fruktade . . . men nu då jag ser dig, är allt åter glömdt! Du har kommit öfver Meaux, icke sannt? Jag vet det, Frans har redan berättat mig det; och du har åkt hela natten, min stackars vän! o, hvad jag är glad och lycklig att åter se dig! — Men gosse, gosse! ropade gumman förtörnad; du märker ju alls icke, att fröken Euphrosyne är här! — Ah, förlåt mig! sade Bernhard, som först nu varseblef den unga flickan . . . ursäkta . . . jag såg er alls icke . . tjenare, min fröken! — Derpå vände han sig genast åter till Cathrine och sade : — Hvad du blifvit stor! och hvad du blifvit vacker! men se då på henne, mamma lilla, se då! — Har ni haft tur på jagten i dag, herr Bernhard ? frågade Euphrosyne. — Jag? nej ... jo. . . jag vet verkligen icke en gång att det varit någon jagt . . . Förlåt mig, men jag är så glad, att jag knappt vet hvad jag säger. Jag gick ut för att möta Cathrine, det är allt hvad jag företagit mig. — Och ni mötte henne icke som det tycks? svarade Euphrosyne. — Nej, lyckligtvis icke! — Lyckligtvis? . — Ja, ja, ja .. nu vet jag hvad jag säger! — Om ni vet hvad ni säger, herr Bernhard, svarade Euphrosyne, i det hon utsträckte armarne, liksom för att söka ett stöd, så vet jag icke hur det är fatt med mig . . . . jag mår alldeles icke väl!