Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 september 1854, sida 1

ren? Derpå srågade hon värdslöst: Apropos, hvar är er Bernhard? Jag tycker mig hafva hört att inspektoren gifvit tillåtelse till att skjuta ett vidsvin, i anledning af festen i Corcy. — Ja, och i anledning af Cathrines hemkomst. — Såå, ni tror verkligen att inspektoren frågar något derefter? Fröken Euprosyne gjorde med detsamma en liten grimas, som syntes betyda: Han tyckes icke mycket fråga efter sitt embete, eftersom han har tid att tänka på slika bagateller. Den gamla kände instinktmässigt, att hon vidrört en för fröken obehaglig sträng, ty hon ändrade genast taktik och öfvergick till den delen af samtalet, som måste vara henne vida angenämare. — Ni frågade hvart Bernhard gått hän. Jag vet det verkligen icke. Han borde vara här, eftersom ni är här... vet du måhända hvar han är, Mathias? : — Jag? svarade Mathias; hur skulle jag veta det? — Åh, han är väl hos sin kusin, sade fröken Euphrosyne surmulet. — Nej, nej, det är han bestämdt icke! svarade gumman ifrigt. — Har hon blifvit ... mycket vacker, er lilla nice? frågade fröken. — Min niece? — Ja. — Blisvit vacker? — Ja, det srågar jag. — Hon är... nätt, rätt nätt, svarade Mariane förlägen. — Det sagnar mig att hon kommit tillbaka, fortfor fröken Euprosyne i det hon tog på sig en beskyddaremin. Blott hon icke i Paris lärt sig faconer, som icke passa för hennes ställning i lifvet! i — Nej, det har ingen fara. Ni vet, att hon varit i Paris för alt lära sig sy linne och mode-artiklar. — Och ni tror att hon icke lärt något annat i Paris? ... Ja, det vore så mycket bättre!... Men hur är det fatt, fru Watrin? Ni ser så orolig ut. (Forts.)