Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 september 1854, sida 1

oss kunna tillåta sig hvad som helst: och då en insändare i Svenska Tidningen, likasom red. af samma tidqning sjels, protesterat emot Aftonbladets oskickliga påstående, det SvenSskarne voro särdeles förtjuste öfver detta sednaste tilltag från Norska sidan, ställer sig Christianiaposten helt förundrad öfver detta, säger sig föredraga Aftonbladets åsigter (hvilket väl ingen hade betvislat), förmenar att Norrmännen, med sistnämnde tidning, äfven har det liberala partiet i Sverige på sin sida, och frågar hvad det är för en Sverige tillkommande rättighet, som Norge här håller på att beröfva detsamma, och på hvilka skäl man skulle kunna vara missnöjd med denna åtgärd. Man spelar således den oskyldige! Nå väl; vi skola då söka tillhandagå vederbörande med några små upplysningar, som åtminstone icke skola kunna jäfvas med den beqväma invändningen, att de komma från det konservativa hållet. i Vi hafva redan visat på hvilken ståndpunkt Aftonbladet befinner sig i frågor om förhållandet till Norge, och vi behöfva derföre icke tillägga många ord, för att ådagalagga huru litet nämnde tidning i dessa ämnen kan anses representera det liberala partiet i vårt land. Detta parti befinner sig verkligen icke på en så bedröflig ståndpunkt, hvad upplysning och patriotism beträslar, att detsamma icke skulle förmå inse fåderneslandets rättigheter och intressen emot Norge, eller, med en sådan insigt, icke skulle hafva mod och lust att försvara dem. Den liberala opinionen stöder sig uteslutande på kärleken till fåderneslandet, och denna kärlek, som icke låter förbrylla sig af några mer eller mindre välgrundade sympathier för ett främmande folk, tillåter oss icke att, med åsidosättande af våra egna intressen, arbeta andra i händer, än mindre att oupphörligt understödja äfven de mest orimliga anspråk från deras sida. Med en tidning, som så handlar, har således det liberala partiet i dessa frågor intet, och vill icke hafva något att skassa. Man frågar: hvad rättighet Sverige har att bevaka med hänseende till Norska Riksståthållareskapet, och om denna rätt kan vara oss till någon ära eller gagn? — Hvad är då meningen med stadgandet, att till ståthållare ut nämnes antingen en Norrman eller en Svensk, om icke den att en Svensk är berdttigad att då konungen så finner skäligt — bekläda denna post, att man velat vid denna befattning göra ett undantag från det söndringssystem i afseende på embetens tillsättande inom de förenade rikena, som man i öfrigt bibehållit, och att man dymedelst gifvit Svenska nationen en rättighet, som, den må nu vara al större eller mindre värde, dock verkligen finnes till. Och har denna rättighet ingen förnuftig grund, intet ändamål? Den har påtagligen tillkommit just för unionens skuld, och i följd af dennas egendomliga beskaffenhet. Just derföre att denna förening saknar en mängd andra nödvändiga elementer till sammanhållning, och är af en så löslig beskaffenhet, att den knapt förtjenar sitt namn; och då det dessutom är vanligt att ett rike, — MMMMM—-t—2x—