Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 september 1854, sida 1

AOAO i —-————— -—-te--e---..----0-20000060) Om Norska Riksstäthållareskapets upphäfvande. Det Norska Storthinget har nyligen sattat ett beslut, som utgör ett så lysande bidrag till karakteristiken af den union, med hvilken 1814 års statsmän lyckliggjort Sverige, likasom af det sätt, på hvilket våra bröder uppfatta sin ställning fill oss, att vi skulle ansett oss skyldiga att derpå fästa den Svenska allmänhetens uppmärksamhet, äfven om icke samma beslut så nära berörde våra intressen och sjelfva principerna för ordnandet af våra förhållanden till Norge, att det redan derföre påkallade en granskning. Vi mena det af en majoritet inom den Norska representationen fattade beslut om upphäfvande af Riksståthållareskapet derstädes, hvilket, såsom bekant är, kan innehafvas äfven af en Svensk. För dem, som känna Norrmännens ihärdiga bemödanden att lösgöra sig från all gemenskap med Sverige — utom den, som gilver direkta materiella fördelar -— och huru föga de i sina offentliga förhandlingar låta besvära sig af några betänkligheter, med hänseende till Svenskarnes opinion, var detta steg icke ovdntadt. Ty det är naturligt att den oupphörliga estergifvenhet, med hvilken man å Svenska sidan bemött alla föregående försök i samma riktning, eller till och med att vinna ekonomiska fördelar på vår bekostnad, skall oupphörligt framkalla nya sådane; det var icke heller oväntadt att en för öfrigt aktad Svensk tidning, som thyvärr beherrskas af en ordentlig monomani för allt hvad som är Norskt eller utgår från detta land, det må nu vara aggressiva tilltag emot våra rättigheter och intressen eller verbala utgjutelser af föga bättre halt — det kunde, säga vi, icke heller förundra, att Aftonbladet skulle basta att utbasnna detta beslut, såsom något prisvårdt och naturligt. Men nationer, likasom individer, hafva i allmänhet en gråns, öfver hvilken man icke med framgång kan pröfva deras tålamod, och det förekommer oss, som hade våra goda grannar på andra sidan fjällen redan bragt oss härtill. Det finnes väl icke så få Svenskar, som, utledsna af de evinnerliga anspråken och den lika outtröttliga eftergifvenheten å Svenska regeringens sida, anse allt till spillo gifvet och förhållandet till Norge så olidligt, att de knappt vilja höra talas derom; men den stora mängden af tänkande sosterlandsvänner vilja icke gifva allt förloradt, då man inser att det endast erfordras en kraftig vilja, för att gifva förhållandena en annan riktning, och det råder bland alla dem icke mer än en tanke om nödvändigheten att allvarligen motsätta sig alla vidare angrepp och anspråk från detta håll. Att en sådan tanka en gång skulle kunna uppstå och mogna hos de beskedliga Svenskarne kunna emedlertid Norrmännen synbarligen icke förstå, hvaröfver man icke heller må så mycket förundra sig, då Aftonbladet oupphörligt tutar dem i öronen, att de emot